Jag reser mig upp, slår ut armarna när han kommer närmare, och så fort han borrar in ansiktet i min axel, så börjar han skaka av tårarna som lämnar hans nu så förstörda blick. För varje gång jag hör hur han kippar efter andan som är så svår att fånga nu, så håller jag om honom allt hårdare. Jag vet inte vad jag ska säga, vad jag ska göra, det bara smärtar inom mig att hålla om en energilös och icke leende Louis. Oh angel. My Lou, my BooBear, my shooting star in the dark. Plötsligt vet jag inte hur jag ska reagera alls. Eleanor är inget hinder emellan oss nu. Men det brinner lågor av ilska inom mig - hur fan kan hon bara slänga bort världens bästa människa sådär? Hur i helvete har man mage till att riva i det mest omtänksamma hjärtat som någonsin bott i en levande varelses kropp? Jag placerar läpparna mot hans kind, innan jag tar ett nytt grepp om hans kropp och kramar om honom ännu hårdare än jag någonsin gjort tidigare, vill aldrig någonsin släppa taget. Aldrig ska någon få såra honom såhär igen. Om någon gör det ändå så står jag beredd med kniven i bakfickan, redo att hugga i deras iskalla hjärtan.

"Ha-arry?"

Han stammar och låter så ynklig

"Yeah?"

"You'll never leave me, right?"

"What? No! Never!"

Han släpper taget om mig, backar försiktigt och torkar tårarna. Sedan ser han rakt i mina ögon och det svider lite att möta den där rödgråtna blicken, men även om jag vill, så vägrar jag avbryta ögonkontakten.

"But what if..." Han tar ett nytt andetag. "What if I..."

Han tystnar.

"What if what?"

"Forget it", säger han och skakar på huvudet. "I can't even remember what I was going to say."

Och så tvingar han fram ett skratt som låter så genomskinligt och falskt så att jag ryser av obehag.

 "By the way, Harry sweetie, how's it all going? Are you okay? I know you've find a really sweet friend and all, and that's great, it's amazing and I love her loads and loads for making you smile in here! But I mean like... I mean... You're really thin, Harry. It scares me how you've lost this much weight in just a few weeks. And how's the stitches?"

Jag tittar ned på tröjärmarna och grimaserar lätt. Den svarta tröjan döljer allt, men Louis ser igenom den, och jag inser snabbt att det inte är någon idé att försöka dölja något. Jag drar upp ärmarna, blottar de nästan läkta stygnen, men också stora blågula blåmärken som täcker resten av båda armarna. Jag kommer inte åt någonting vasst här inne, men det finns massor av tyngre saker som man slå sig själv med tills man inte har någon känsel kvar. Jag vågar inte kolla upp för att se hans reaktion, så jag blottar magen utan ett ord. Först nu ser även jag hur illa det ser ut. Revbenen sticker ut som små vassa knivar, och det finns inte ens en decimeter av hud som inte slagits till den blågröna färgen. Louis sträcker fram händerna och drar ned tröjan igen. Men armarna är fortfarande blottade och han tar ett omsorgsfullt och försiktigt grepp om en av dem, böjer sig ned och kysser blåmärkena på handleden.

 Vi ligger bredvid varandra i den ångestfyllda sängen. Jag håller hårt i hans hand för att påminna honom om att jag aldrig kommer att såra honom.

"Baby, you light up my world like nobody else", hör jag honom sjunga tyst.

”I can love you more than this”, viskar jag tillbaka.

Jag kommer inte ha tid att skriva på någonting förrän på fredag, och då kommer jag förmodligen behöva åtminstone helgen på mig. Så det dröjer väl ungefär en vecka tills nästa del kommer ut. Men kommentera så mycket ni vill tills dess! Jag slutar med "5 kommentarer"-grejen, men ju fler kommentarer, desto snabbare läggs nästa kapitel upp! :3