Två veckor senare

 "Harry, you've been doing quite well the last weeks. You've eaten everything on the plate, every day, you've gained weight, you don't have any new bruises or cuts on your body, and you've seemed to be smiling a lot more! You actually seem quite healthy, even though you still got a lot to work on. You still need to take your medicine, but I think you'll be able to handle all this on your own, with a little help from family and friends. You must see a therapist twice a week, but you're ready to go home in a few days. If you agree with us, ofcourse. Let me know if there's something that bothers you about this, okay? I believe in you, Harry. You're strong enough to live on your own now."

 Jag har Louis och Juliana att tacka allt för. Utan Juliana skulle jag nog smidigt en hel del planer för mig själv för att lyckas smyga mig fram till slutet utan att någon av skötarna misstänkte något - slutet som med andra ord kan kallas för "självmord". Tankarna har flygit lite fram och tillbaka under den här tiden, men varje gång har det slutat med att Juliana och jag suttit på balkongen med filtar om oss och pratat, skrattat och gråtit.

Louis stannade i och för sig bara i ett par dagar, men det gav mig tillräckligt med energi och lycka för att stå ut i ytterligare några veckor. Juliana började prata om honom varje gång jag kände mig nere. Efter att ha träffat honom, såg till och med hon lite gladare ut. Hon beskrev hans leende i detaljer och tog ofta upp hur vacker röst han hade. Och det har han.

 Mitt hjärta slår lite snabbare medan jag packar ihop mina sista saker på rummet. Snart är jag tillbaka i vår lägenhet - Louis och min - och jag ska ligga med huvudet i hans knä varje kväll och se på dåliga dokusåpor, som vanligt. Det kommer svida lite, att ännu en gång kasta sig in i den vardagliga världen där mina känslor måste hållas helt och hållet hemliga, men tiden utan honom gjorde bara ännu ondare. Och nu känns det som att jag har en anledning till att krypa ned i hans säng ibland om nätterna. Jag kan säga att jag är rädd, att jag inte vågar sova själv med demonerna. Då kan jag... Jag stannar upp packandet. Jag får en konstig känsla inom mig och leendet suddas ut på mina läppar. Någonting stämmer inte. Jag känner för att spy upp alla inälvor, och en molande känsla innanför skallbenet tar över. Med försiktiga steg går jag mot dörren som leder ut till korridoren. Jag trycker ned det kalla handtaget med darrande hand. Så fort ljudet slår emot mina öron, sluter jag ögonen och faller ned på knä. Nu. Nu kom dagen jag fruktat. Larmen tjuter, läkarnas skor springer fram och tillbaka. Jag behöver inte kolla mot akutavdelningen för att veta vem som är halvvägs upp till himlen. Jag tycker mig kunna se det bruna vågiga håret svepa förbi mig en sista gång, en sista viskning; "Tell him", och sedan försvinna in i ett enda stort bländade vitt moln. Tell him? När jag förstår vad hon menar, sjunker hjärtat i bröstet en aning. Inte för att jag tvekar, utan för att jag vet att jag måste berätta det för honom, väldigt snart. Jag kan inte svika Juliana, jag vill göra henne stolt, jag vill visa att jag kan, vågar. Även om det skrämmer livet ur mig.

Men jag ska berätta det för honom.

När jag kommer hem.

There you go! Kapitel 12 är skrivet och klart, så kommenterar ni duktigt, så läggs det upp någon gång under morgondagen! :3