Svart, svart, svart. Vi målar allting svart. Väggar, golv, bord, stolar, allt vi kommer åt. Juliana visksjunger på glada låtar som får oss att dansa, och jag skrattar så att magen värker och hon är tvungen att be mig sänka ljudnivån. Klockan är tre på natten och vi lyckades konstigt nog smita förbi de få mentalskötarna som går omkring och vaktar. Inatt är vi ensamma i matsalen, känner oss lagom lyckliga trots våra problem, och vi målar världen i svart. Men inte bara svart. Juliana har några påsar med små silvriga stjärnor som hon ibland kastar upp och låter regna över oss, för att de sedan ska fastna i målarfärgen. ”Utan mörker kan man inte se några tindrande stjärnor”, sade hon när hon presenterade idén för mig. ”Och vi behöver lite mer stjärnor i det här fängelset.”

 Tidigt nästa morgon vaknar jag av att en mentalskötare slår upp dörren till mitt rum och ser minst sagt rasande ut. Det är nästan så att jag kan se hur det blixtrar i hennes pupiller.

”Harry, I know you did it!” ryter hon. ”That’s insane of you! I won’t let you get any meetings today, I’m calling your friend and cancel the meeting for today!”

I början ler jag svagt, fortfarande stolt över mästerverket i matsalen, men så fort hon vänder sig om inser jag vad hon faktiskt sa. Ställa in mötet? Vilket möte? Vadå då ”min vän”? Det kopplar sakta men säkert, och i sista sekunden flyger jag panikartat upp ur sängen och slänger mig runt skötarens arm, håller fast den hårt så att hon inte kan gå ifrån mig.

”Louis?! Is Louis coming?! Please, I’m begging you, I’ll do anything, but don’t call him!” Jag känner hur hjärtat slår allt snabbare av nervositeten i bröstet, och snart bränner det av salta tårar som försöker tränga sig fram bakom ögonlocken. ”I can clean up the dining room, I can do it by myself, without Juliana, I can clean the whole department if you want me to, I can cook, I can be the nicest person ever to everyone, but please, I have to meet Louis!”

Hon ser trött på mig, suckar och rycker undan armen ifrån mig.

”I’ll think about it.”

Jag spenderar de följande tre timmarna av att sitta i den obekväma sängen som luktar ångest. Jag vaggar fram och tillbaka, tror aldrig att jag varit såhär nervös i hela mitt liv. Det är en vecka sedan jag träffade Louis senast. Det kanske inte låter som så mycket, men det känns som femton evigheter och jag har tappat livslusten igen, bit för bit, för varje dag som passerat utan honom.

Plötsligt slås dörren upp. Det är samma skötare som förut.

”Okay”, säger hon. ”You don’t have to clean it up or anything, I’ll fix that. For this time. But if something like that ever happens again, I’m gonna cancel your meeting!”

 En halvtimme senare knackar det på dörren igen, men jag hinner inte ens tänka innan den öppnas och Louis står där. Jag har nog aldrig känt mig så lättad och lycklig, men jag vågar inte visa några sådana känslor när jag ser att hans ögon är röda och någon energi i kroppen finns det inte en skymt av.

”Eleanor just broke up with me.”

Förlåååt för den dåliga uppdateringen! Men jag har väldigt mycket annat för mig, så jag har inte hunnit skriva så mycket, och tyvärr kommer jag ha en hel att göra de följande veckorna också. Men jag har inte lagt ned You Belong With Me så länge ingenting annat nämns, bara så ni vet! :)

Jag ska resa bort över helgen, men förhoppningsvis kommer jag kunna skriva lite medan jag är där, så håll utkik i början på nästa vecka! 5 kommentarer för nästa del!