Juliana's röst ekar i mitt huvud på tåget påväg hem. Jag hann inte säga hej då. Det värker inom mig när jag tänker på det, men jag försöker trösta mig med att hennes själ hann säga några sista ord, och jag antar att jag får vänja mig vid att det var den sista stunden jag fick med henne. Ängel, vila i frid.

 

Tåget närmar sig sin slutstation och jag biter mig nervöst i underläppen. Några oväntade tankar flyger igenom mitt huvud. Tänk om Louis inte står där och väntar? Tänk om han inte kommer orka med mig nu och redan har skyndat sig flytta till Liam, Zayn eller Niall? Tänk om One Direction splittras nu? Det hugger till i hjärtat, men jag försöker återgå till de normala glada "komma hem"-tankarna. Fordonet stannar. Jag sväljer hårt, reser mig upp och greppar tag om väskan. Blicken är fäst på skorna under den egentligen inte så långa vägen ut. Jag hinner knappt kliva ur vagnen innan jag hör en välbekant röst tjuta till och jag hinner inte ens höja huvudet förrän jag omfamnas av armarna jag längtat som en galning efter. Jag lägger händerna mot hans rygg, trycker honom närmare och borrar in ansiktet i hans nacke. Tårarna går inte at hålla tillbaka längre, och jag kanske inbillar mig, men tycker mig höra en svag snyftning ifrån hans sida också, samtidigt som kramen blir allt tightare.

"Harry, I got something to show you", säger han plötsligt med låg röst, backa lite för att möta min blick. "Zayn's waiting for us in his car, so we better hurry up."

Han skrattar, tar tag i min hand och börjar småspringa mot en bil som jag så väl känner igen. Zayn står lutat mot den skiner upp i ett solskensleende när han ser mig.

"Hazza!" tjuter han till och slänger armarna om mig. "Hey, I've missed you!"

Efter två minuters småpratande sätter vi oss i bilen; Zayn i förarsätet och Louis och jag i baksätet, tätt intill varandra, fortfarande hand i hand och han skrattar, är lika glad och energifylld som alltid, om inte lite extra just nu, och jag kan inte göra någonting annat än att le medan jag njuter av att få vara vid hans sida igen.

 

Det visar sig att det inte precis var en kort bilresa. Klockan närmar sig elva på kvällen, Zayn gäspar smått efter att ha kört konstant i trafiken i alla dessa timmar. Louis har slocknat totalt med huvudet mot min axel och jag känner även hur mina ögonlock börjar kämpa för att hålla sig uppe. Precis då stannar bilen, Zayn ropar genast till att Lou måste vakna, och jag rycker till av hur plötsligt han vaknar upp. Han beter sig som att han aldrig sovit, energin flödar i honom medan han skuttar ut ur bilen och tackar Zayn lite snabbt för skjutsen. Innan jag smäller igen min bildörr, ger jag en frågande blick till Zayn, som ler stort och dett är någonting med det leendet som får mig att vilja välla ut tusen frågor. Men jag håller tillbaka, tackar lite förvirrat för skjutsen och smäller igen dörren. Louis tar ett hårt tag om min arm, och drar med mig på en tio minuters promenad där vi slutligen hamnar... i ett parkeringshus? Jag kan inte låta bli att börja fnissa av förvirring.

"Lou, where are you taking me? This is getting kinda creepy", skrattar jag, men han svarar inte, han fortsätter uppåt i trapporna, och precis när jag ska be honom att stanna för att benen håller på att vika sig av trötthet, så når vi målet. Högst upp på parkeringstaket. Vi går närmare kanten. Hela London syns här uppifrån. Himlen är stjärnklar med svart bakgrund, och staden lyses upp i orangea nyanser från alla lampor. Utsikten är så overkligt vacker att jag för ett ögonblick glömmer bort hur man andas och jag tror hjärtat glömmer bort att det måste röra på sig.

"Beautiful, huh?"

Jag slås tillbaka till verkligheten och vänder huvudet mot Louis. Han fingrar på sina tröjärmar i nervösa rörelser och hans blick gör även mig nervös. För jag vet vad den blicken betyder. Han försöker berätta någonting som kommer påverka mig starkt...

"Harry, I... I actually brought you here for a reason", säger han med darrande röst. "I haven't told you why Eleanor broke up with me a few weeks ago. Sooner or later this is gonna come out, I can't hide the truth forever, and I wanna tell you before... someone else does it." Han pausar, tar några djupa andetag och för ett ögonblick blir jag nästan orolig över att han ska svimma när han flackar sådär med blicken. "So... She actually tried to make our relationship work when you were at the hospital. But I didn't. Because I realized... that I don't really love her. I mean, yes, yes I do love her, she is amazing, you know that, but I don't love her in that way. And when I... I actually told her that. And she... She, uhm..."

"She what?"

"She slapped me in the face. She became really, really angry. She was holding a glass while I told her, and let's just say that glass is broken now and left me some scars on my shoulders, but you can barely even see them now. Then she actually ripped one of our pillows apart. But only one, so that's fine. Then she called me a slut and yeah, I don't even remember all the words she said. She kinda became crazy. And that's understandable, of course she would hate me, I was lying to her."

Jag bara gapar av chock.

"But you told her the truth? You said you didn't love her? You were honest? I mean, yes, of course she's pissed, but all that drama just because of that? She's always so calm, why would she explode like that?"

Han sänker blicken, sparkare lite med foten mot golvet.

"Well... I honestly don't think she was going crazy because I broke up with her."

"But what else could it be because of then?"

...
"I told her I was in love with someone else. I've always been. Since the first day I saw that person. I loved that person right from the start. And then we started talking a bit, and became really close. We saw each other every day, and it was so cool to just be close to that person all the time, it just made me so happy." Han börjar darra på rösten och tar ett litet steg närmare mig. "It was at The X-Factor. They even put us in the same band after a while. And then, we moved in together." Jag håller andan och jag kan inte avgöra om hjärtat stannat helt och hållet, eller om det slår så hårt att det syns utanpå min jacka till och med. "He is the most beautiful person I've ever seen, but still, he ended up in a hospital a few weeks ago. He tried to kill himself by destroying his wrist. But... he's out of there now. In fact, he just came back from it."

Det kan inte vara mer än ett par decimeter mellan våra ansikten.

"Well, that's nice to hear", säger jag med darrande röst. "That he's out of there now, I mean."

"I know, it's fantastic."

"You know what?" fortsätter jag. "I think he likes you too. I actually believe that he fell in love at the exact same moment as you. I also think that he was planning to tell you that, at the exact same moment as you. He was just shocked about the car trip and what you were doing. But he was going to tell you, the day he went home."

"He failed."

"W-what?"

"It's night. Look at the time. It's past midnight. It's 12:04 AM."

"Louis?"

"Yes, Harry Styles. What's on your mind?"

Jag sväljer hårt, försöker få en normal andningsrytm, men känner att jag misslyckas ganska stort. Jag bestämmer mig för att sluta ögonen för ett par sekunder, bara för att försöka hämta andan, få fram orden som sitter fast på tungan. Men så fort jag stängt ögonlocken, chockeras mitt hjärta av känslan som slås emot mina läppar. Jag känner ett par armar omringa min nacke för att dra mig närmare, och jag kan inte annat än att hålla om kroppen som de där armarna tillhör. Som de där läpparna tillhör. Efter vad som känns som en evighet, men fortfarande alldeles för kort tid, växer mellanrummet mellan våra läppar, men bara ytterst lite, och jag möter hans havsblåa ögon och jag slås av hur vacker han faktiskt är. Jag har alltid vetat det, men någonting är annorlunda nu, det slår liksom fyrverkerier i de där ögonen nu.

"It's nice to see you smile like that again, Harry", säger han tyst och börjar le. Inte förrän då inser jag att jag har ett extremt fånigt leende i mitt ansikte. Jag försöker tona ned det, men det blir bara större och större, för jag har just fått en kyss av människan jag är så blint förälskad i. Ännu en gång känner jag mina läppar slås ihop med hans, den här gången mer säkert, mer "riktigt", mer... Jag tycker mig plötsligt kunna höra musik någonstans. Lågt. Men ju mer inne vi blir i kyssen, höjs musiken, och när jag hör att det är tonerna till "Gotta Be You". Det ekar över hela staden, och jag hinner för en kort stund fundera på om Louis läppar haft någon sorts drog på sig som jag också lyckats få i mig. Av ren förvirring backar jag försiktigt bakåt lite och möter hans blick igen. Han ler lika stort och fånigt som jag gjorde tidigare. Han säger inte ett ord, och jag hoppar till av en plötsligt smäll, följt av att jag ser natthimlen över staden börja regna i fyrverkerier. Jag ser tillbaka in i Louis ögon och ser inte skillnaden. Fyrverkerier överallt, och trots att jag inte förstår någonting, så rusar det i mina ådror av total lycka.

"Well", säger Louis plötsligt. "Why'd you think I brought Zayn here too? Someone had to take care of the music and the fireworks, you know."

"He knew?!" frågar jag, om möjligt ännu mer chockat.

Han nickar.

"But he has only known it for a few hours. Well... Not really. I told him a few hours ago, but he just answered that he has known it for a really long time."

"But... What if I wouldn't like you back? And this song started to play, and the fireworks... Wouldn't that be embarrassing for you then?"

Han rynkar på ögonbrynen, fortfarande med ett leende på läpparna.

"Hipsta, please. I've always known. I just couldn't tell you. At first I didn't think we knew each other that well to actually KNOW what I was feeling. Then I got Eleanor. Kinda like a cover up though... Then I just became too scared to tell you. But I always knew. It's not that hard to tell actually, you're blushing like a cute little girl when I'm saying something nice to you."

Tack, Louis. Jag känner genast hur kinderna börjar hetta till och jag inser att jag har absolut inga ord att svara med.

"Oh, and you might wanna check your phone."

Jag släpper motvilligt hans kropp och fiskar upp mobilen ifrån fickan. Ett nytt sms. Från Louis Tomlinson. How surprising. Jag öppnar det med darrande fingrar och läser de två meningarna som står där, berör mitt hjärta så starkt att jag känner tårarna komma rinnandes ned längs kinderna. Jag läser om och om igen. "Gotta Be You" i bakgrunden, glittrande himmel, Louis fortfarande med armarna om mig. Jag har aldrig i hela mitt liv känt lycka på det här sättet förut. Jag trycker bort sms:et, känner Louis armar krama om mig allt hårdare och jag kramar tillbaka, vill aldrig någonsin släppa taget. Aldrig. Jag har just vunnit det bästa man kan vinna, och jag ingenting i hela världen ska få ta det ifrån mig.

 

"I love you.

Will you be my boyfriend, forever?"