Louis perspektiv

Jag sitter på soffan i vår gemensamma lägenhet - Harry's och min. Kuddarna i soffan luktar fortfarande svagt av Harry's schampo från alla gångerna han lagt sig på dem efter en lång dusch. Men på senaste tiden har det doftat alldeles för svagt. Alldeles för ensamt. Tidigare hade jag i alla fall Eleanor att slå armarna om när jag behövde lite tröst och närhet i väntan på att Harry ska komma hem igen. Men nu ekar tystnaden, och allt jag kan krama om är soffkuddarna. Jag borrar in näsan i en av dem, andas in, och doften av honom letar sig ända ut i ådrorna. Ögonen vattnas och i nästa sekund rinner tårarna som ett vattenfall ned längs kinderna. Om det är av glädje, att han äntligen kommer hem idag, eller om det är sorg, rädsla och osäkerhet, det vet jag inte. Sorgen över att jag vet att han lärt sig leva mer på egen hand. Han har blivit starkare mentalt och mer erfaren nu, jag kommer inte behövas och kunna ta hand om honom på samma sätt. Det är väl bra på sitt sätt, det kanske låter mest löjligt av mig att tänka såhär, men någonting inom mig vägrar acceptera att han faktiskt klarar sig fint utan mig. Och rädslan över att det ska hända igen... Att jag kommer vara den som hittar hans livlösa kropp en vacker, nej, förfärligt ful dag. Osäkerheten över stämningen mellan oss. Ingenting borde väl riktigt ha förändrats mellan oss, men... jo, det kommer det att göra.

Jag höjer huvudet, snyftar till och kollar mot klockan. Kvart i två. Om ungefär två timmar ska jag möta upp honom på tågstationen. En suck lämnar mina torra läppar och jag reser mig upp, torkar bort tårarna med tröjärmen och fiskar upp mobilen ur fickan. Snabbt och vant knappar jag in Zayn's nummer. Han svarar nästan direkt.

"Hi, mate!" jublar han till svar. "Vas happenin?"

Jag harklar mig försiktigt för att värma upp rösten.

"Hi, Zayn", svarar jag med ostadig röst. "Do you mind heading into town for a while in like... five minutes? I would like to talk to someone before I'm picking up Harry."

"Oh, not at all, I'm always here for you, you know that! So... Where should we meet up?"

Stegen mot caféet är tunga, trots att det bara är runt hörnet och över gatan. När jag väl öppnar dörren in dit och hör ett välbekant plingande ljud medan jag stiger in, ser jag att Zayn redan hunnit fixat bord och vinkar dit mig med ett leende. Jag försöker le tillbaka, men om jag kan läsa av Zayn rätt, så tror han inte för ett ögonblick på att leendet är äkta. Jag drar ut stolen mittemot honom och sätter mig ned. Vågar inte möta hans blick av någon anledning jag själv inte riktigt förstår.

"What's up, Louis?" säger han när det varit ödsligt tyst ett tag. "You don't seem very happy? C'mon, why aren't you smiling, Harry's coming home today!"

Jag suckar.

"Yeah, I know, but... I'm kinda nervous. And scared."

"Scared, yeah? Why so?"

"I mean... What if I wake up one morning and I find him... just... just laying on the floor..."

"Trust me, Lou, he wouldn't do that to you. Alright? He would never cause you in that much pain."

"But he did it to Liam."

"Okay, uhm, listen. I'm not saying he wanted to hurt Liam in that way. Because he didn't. But somehow he knew that Liam's the one who would handle the situation the best of us. He knew that Liam wouldn't freak out and lose control. He would call the ambulance before he did anything else, and just try to keep calm and just... be there for him, while waiting for the ambulance to arrive. You wouldn't be able to do that, right? You would freak out and think about the worst that could happen to him, and that's it."

"Probably..."

"Yeah, I thought so. But there's something else bothering you too, isn't it?"

Nästa kapitel, mina kära vänner. That's all I'm gonna say for now. Nästa kapitel... ;)