Jag vaknar mitt i natten av att jag hör mig själv skrika. Jag sätter mig snabbt upp i sängen, andas häftigt och känner några kalla svettdroppar rinnga längs pannan. Hjärtat slår alldeles för snabbt och jag försöker förtvivlat minnas vad jag kan ha drömt som gjorde mig så skräckslagen. Dörren till rummet öppnas försiktigt med ett knarrade ljud och en av mentalskötarna kikar in.

”Are you alright?” viskar hon.

”Y-yeah...” Jag drar handen genom håret och försöker förstå om jag faktiskt är okej eller inte. ”Yeah, it’s fine. I just had a nightmare I think, but it’s okay now.”

Hon ler trött.

”Good. Try to get some more sleep now, Harry.”

Innan hon stänger dörren igen, slänger hon en snabb blick på Louis som sover i en säng på andra sidan av rummet. Han skulle kunna sova igenom en jordbävning om det så vore, så jag blir inte det minsta förvånad över att han fortfarande andas tungt och är djupt försjunken in i drömmarnas värld. Jag undrar vad han drömmer om? Jag lägger ned huvudet på kudden igen och försöker sluta ögonen. Men det går bara inte. Det är kallt och jag känner fortfarande av den lilla panikattacken från uppvaknandet. Jag sparkar av mig täcket, ställer fötterna på det iskalla golvet och smyger mig fram till Louis säng. Ett par minuter hinner passera innan jag kommer på mig själv med att bara stå där och beundra hans sovande ansikte. Försiktigt klättrar jag upp i sängen, inser att det inte finns en chans att jag får plats på den sidan om honom. Jag kravlar mig över hans kropp för att lägga mig på andra sidan om honom och det går allt annat än smidigt, om man säger så. Den sista biten tappar jag balansen och faller tungt ned precis bredvid.

”Harry!”

Jag rycker till av hans plötsligt skrik och möter hans chockade uppspärrade ögon i mörkret. Jag kan bara föreställa mig att jag såg precis likadan ut vid mitt uppvaknande. Samtidigt som han försöker hämta andan, lägger han händerna runt mina kinder, som om han måste kontrollera att jag är verklig.

”You fell”, viskar han panikslaget. ”You fell f-from... an edge or something. And I couldn’t... Harry, I couldn’t catch you! I wasn’t fast enough! I’m so s-sorry.”

Han är nära tårarna och hela hans kropp skakar. Jag försöker ge honom ett lugnande leende, samtidigt som jag kryper lite närmare honom och smeker över hans hår.

"Hey, Lou, it's okay", viskar jag i hans öra. "It was just a dream. I know you would be fast enough to catch me if it actually happened. But I'm here now, I'm with you. Okay?"

Han andas ut, men jag hör att han fortfarande inte slappnar av helt och hållet.

"Yeah, you'e here. For now", säger han. "But since you went to the hospital, I've had these dreams every damn night. Harry, I'm scared. I want to trust you with all my heart, but I can't, I'm too scared that you'll leave me soon. And I don't know what I'd do with my life if you passed away from it. Please, don't leave me, Harry. Promise me that you won't ever leave me."

Han flätar in sina fingrar i mina och trycker till, som att han tänkt limma fast oss i varandra för aldrig någonsin separera. Jag suckar.

"I... I can't promise that I won't leave this world. I just can't, and I'm sorry. But one thing I can promise, is that I'll never ever leave you."

Så. Det börjar närma sig slutet som jag skrev tidigare. Jag är så äckligt missnöjd med hela den här, allting, men jag försöker skrapa ihop ett vettigt slut till er ändå! Bara för er skull! Kommentera gärna, jag har nästa kapitel redo att läggas upp när jag känner att jag fått tillräckligt med kommentarer! :3