Liam praktiskt taget flyger upp ur stolen när dörren till patientrummet slås upp. Han hälsar snabbt på Louis som kommer inspringandes med en snabb kram, viskar någonting åt honom och slinker ut i korridoren för att lämna oss ifred. Louis säger inte ett ord innan han är framme hos mig och kastar armarna om mig. Jag har täcket virat runtom mig, även mina armar, så jag kan inte kväva honom med den kram jag skulle vilja.

”Eleanor is out with some friends and shopping, I didn’t wanna ruin her fun time, so I haven’t told her yet”, säger han och jag ryser av hans andetag mot min nacke.

Han lutar sig snart bakåt lite, kysser min kind och placerar sedan båda sina händer på mina kinder, ser rakt in i mina röda ögon. Hans blick skriker av oro och det får någonting inom mig att brista.

”Harry”, säger han mjukt. ”I got a feeling that it wasn’t an accident. Is that true? Tell me honestly what you’ve done to yourself.”

Jag försöker sänka huvudet, men hans händer är starkare och håller kvar det. Det känns som att han ser rakt igenom mig, ser sanningen, men ändå vill tvinga mig till att säga det högt.

”No”, svarar jag. ”You’ll get mad at me.”

Han rynkar pannan.

”There’s nothing in the whole world that could come between us, you know that”, svarar han. ”We don’t have to talk about that now, but will you just tell me what happened?”

”I didn’t wanna come to the hostpital, Louis.”

”Yeah, I understa-”

”I wanted to come to heaven.” Han bara stirrar på mig. ”I wish I was dead at this moment. I’m sick of this world, all the judgemental people and all the damn feelings, it makes me sick! I’ve thought about this for about a year, but there’s seriously a monster inside of me, and it’s slowly killing me.” Hans ögon börjar se blanka ut och greppet om mina kinder blir allt svagare för varje mening jag avslutar. ”Louis, I’m so sorry. I’ve had a lot of anxiety and panic attacks lately, and it’s all born out of this special feeling I got. And I can’t tell you. I’m sorry.”

Han drar åt sig sina händer igen, stirrar in i väggen. Det ser ut som att han för länge sedan försvunnit in i tankarnas värld, och jag kan utan att tveka säga att han måste ha minst tusen tankar som cirkulerar som en enda virvelvind.

”Harry?”

”Yeah?”

”Can you show me what you’ve done?”

Han darrar på rösten, som att han egentligen inte vet själv om han faktiskt vill se det eller inte. Jag släpper taget om täcket, låter det glida ned och blotta mina armar. Sedan sträcker jag fram vänsterarmen, med handleden uppåt. Jag har själv inte riktigt vågat kolla så noggrant på det ens, men nu ser jag alla stygn, lite torkat blod runtom och jag blir lite illamående av att veta att de där stygnen sitter fastsydda i min hud.

”Sweetie”, säger, nästan viskar han plötsligt. ”I don’t care why this is happening to you now. We can talk about that whenever you’re ready. But right now, I just want you to know that you’re my best friend, I love you so much that it’s crazy, and I’ll do anything to save you! I don’t feel like ever leaving you alone even for a second. I’m too afraid to lose you, I can’t take that risk. I’ll call Eleanor later and tell her I won’t come home tonight. Liam should probably go home and get some sleep too. Alright? I’m staying with you. And I’ll make you smile again, trust me.”

 5 kommentarer för nästa kapitel.

Och tack till er som fortsätter läsa! Jag vet exakt vad som kommer hända inom de närmsta kapitlen, så förhoppningsvis kan jag uppdatera väldigt snart igen! :3