”Mental hospital?” Louis ser en blanding av förvirrad och förskräckt ut. ”But you’re not insane… You have a band, you need to go out on a tour with us soon, you can’t be locked up at a freakin’ mental hospital!”

”I know, Louis”, suckar jag. ”I don’t want to, but that’s what they said, I’m moving in there in a few days. You aren’t exactly helping and supporting me as much as I was hoping for.”

”Sorry. But it’s such a weird thought. You don’t belong with some crazy randoms. You belong with me.”

 Louis stannar hos mig även de följande fyra nätterna. Han kramar om mig när det behövs, dansar konstigt och pratar om saker han vet mig att skratta hela tiden. Aldrig hade jag kunnat tro att nästan en vecka på sjukhus efter en ångestattack som hade kunnat leda till döden, kunde få mig att må så bra. I Louis närhet blir luften så lätt att andas. Demonerna skrattas bort och så av alla slag läker omänskligt snabbt. Han håller en lagom ton mellan skämt och allvar, och jag inser mer och mer hur meningslöst ett liv utan honom skulle vara. Om nätterna brukar han krypa över från extrasängen till min säng, hålla om mig och viska att han ska skydda mig från Det Onda. Ibland smeker han lätt över stygnen på min arm, samtidigt som han sjunger lite tyst på mina favoritlåtar.

 Att sedan vara tvungen att vänja sig av vid ha honom hos mig, en gång till, det får mig att gråta konstant. Han åker tillbaka till Eleanor i lägenheten medan jag tvingas sova i rummet bredvid bältessängen och lyssna till skrik från lidande patienter hela nätterna. De säger att jag lider väldigt stark depression, tvingar i mig medicin efter medicin, och att jag ska snart gå på utredning för att se om jag har en allvarlig psykisk sjukdom.

”Don’t tell me what I suffer from!” väser jag gång på gång till mentalskötarna. ”You don’t know anything about me. I don’t even understand what I’m doing here! I mean, you can’t put everyone who ever tries to commit suicide here, so why me?!”

De suckar.

”That’s why. You can’t accept your situation and you can’t see how seriously ill you really are.”

”I’m not ill!”

”Harry. If you weren’t ill, then why have you heard voices inside your head the last year? Why have you completely stopped eating? Why did you try to kill yourself in such a brutal way? Why do you see everything in black or white?”

”I don’t”, svarar jag och stirrar ned i det iskalla golvet som jag står på. ”Not when I got Louis with me.”

De två skötarna utbyter några blickar med varandra, innan de återigen suckar. Den blonda, yngsta, som går mig på nerverna, försöker lägga sin hand på min, som att jag skulle förstå bättre då, men jag ryser till av hennes beröring och drar irriterat undan min hand. Skötarnas hud känns som plast. Rösterna låter som om de tillhör robotar, och ögonen är inte mänskliga. De skrämmer mig.

”We get that this Louis is a really special and important friend of yours”, säger hon. ”But everything is not about him.”

 5 kommentarer för nästa! :3