Everything is not about him. Orden ekar i mitt huvud, men mina reaktioner växlar. Ena stunden skrattar jag åt hur patetiskt det låter och i nästa stund rynkar jag på pannan och förstår inte ens vad de där orden betyder, det går inte in i min hjärna. Everything is not about him. Okej. Men vad kretsar allting kring då? Hur ler man utan Louis? Hur lyser solen utan Louis? Hur glittrar stjärnorna på natthimlen utan Louis? Hur i helvete kan man ens leva utan honom?

Jag vrider på huvudet och känner hur hjärtat sjunker aningen när det är fel person som sitter där. Det är inte världens vackraste pojke. Men det är i alla fall Juliana, den enda här inne som jag kan hålla ett helt samtal med utan att det ska börja brinna av ilska inom mig. Hon är den enda som kan skratta åt ingenting, och den enda som inte är självisk och bara tänker på sig själv. Hon har anorexi och svår schizofreni, men i mina ögon framstår hon som den allra friskaste här inne. Hon ser lite ut som Eleanor, men konstigt nog känns det bara tryggt, inte alls obehagligt som jag trodde från början. Juliana är bara fjorton år, men vet mer om livet än någon annan jag träffat. Hennes anorexi har byggt fram sig allt tydligare sedan hon var ynka nio år, och det är bara någon vecka sedan hon diagnostiserades med schizofreni. Det svider i mig att tänka på hur fruktansvärt sjuk hon är bakom det där vackra leendet. Tanken på att hon skulle kunna låta både anorexin och demonerna ta henne ifrån världen vilken dag som helst...

”Why do you always look so sad, Harry?” frågar hon plötsligt och lägger sin hand mot mitt hjärta. Hon gör så när hon oroar sig över någon, hon säger att hennes hand är en sköld då, så att inga fler negativt laddade känslor kan tränga sig in där.

Jag flackar lite med blicken och suckar lätt.

”I’m sad because I’m in love. Too much in love. With wrong person”, svarar jag.

”There’s nothing called ’wrong person’ when you’re in love. Have you told her about your feelings? She deserves to know it, no matter if you think she’s the ’wrong person’ or not.”

Jag tittar ned på mina händer, flinar stort. Vet inte om jag ska börja skratta eller gråta nu, men med hennes hand som sköld mot det negativa väljer jag att skratta.

”It’s not a girl.”

Jag höjer huvudet, ser henne rakt in i ögonen och ler fortfarande, trots att jag känner mig som världens dummaste. Jag har ingenting emot homosexuella, men jag är ju inte det, jag är ju Harry Styles. Jag är så hetero man bara kan bli. Eller hur?

”Oh”, säger hon, men ser inte särskilt förvånad ut. ”Can you tell me a little bit about him?”

”I don’t wanna talk about it in here, I don’t want anyone to hear, ’cause... Well, I don’t know if you’ve heard about me or something, but I’m... I’m kinda famous. And he’s too.”

”I’m sorry, no, I don’t really know who you are. But we can go out on the balcony if you want to? Of course there will be a woman there with us, ’cause you know, we can’t be out there alone because of the height. But at least it’s better out there, right? Come on!”

Hon tar ett stadigt grepp om min handled och skuttar fram till den närmsta mentalskötaren, säger att vi vill gå ut till balkongen och mentalskötaren i sin tur letar fram rätt nycklar bland de hundratals som sitter fast på nyckelknippan. Hon går fram till balkongdörren, låser upp, och ställer sig ett hörn och blickar ut över utsikten, medan vi sätter oss på varsin stol. Det börjar mörkna ute, månen är sådär vackert klargul på himlen och någonstans ganska långt bort hör jag barnskratt. Det är alltid lika skönt att få lyssna till verkligheten när man bor här, man glömmer liksom bort att den ens finns annars.

”What’s his name?” frågar hon och tittar på mig som om hon verkligen är intresserad. Jag tycker mig till och med kunna skymta ett litet leende på hennes läppar, hon ser nästan exalterad ut över att få veta mer om honom. Jag smittas av henne och plötsligt känner jag hur mina mungipor också åker uppåt.

”Louis”, svarar jag.

”That’s a beautiful name! Harry and Louis... It actually sounds kinda cute. What does he look like and how do you think he feels about you? Why do you think it’s so wrong to be in love with him?”

”He’s... I don’t know. Beautiful? It may sound weird, but I don’t really know what he looks like. An angel. That’s the only word I can describe him with. And to be honest, I’m sure that I’m nothing but a friend to him. We’re best friends, and we joke a lot about being gay with each other in interviews and stuff, but it’s just for fun, you know. And he already have a girlfriend. She’s super sweet and all, I like her a lot, but when I see her with Louis I just feel like I’m going to vomit.”

”Why?”

”Because they’re right for each other. Nothing and no one will ever come in between them, they’re made for each other! And that hurts. I feel so ashamed, but I can’t help it. It just breaks me.”

Jag känner hur pulsen stiger och händerna börjar skaka. Jag kan inte längre se månen på himlen, allt jag ser är som videoklipp framför ögonen på när Louis håller om Eleanor sådär hårt. Som att han aldrig någonsin tänker släppa taget om henne. Hur han kysser henne...

”W-what’s the matter, Harry? You look weird?”

”I’m gonna vomit...”

Innan jag ens hunnit blinka skjuts en hink in framför mig från mentalskötaren. Juliana reser sig upp, lägger ena handen på min rygg och drar bakåt mina lockar med andra. Jag känner hur alla känslor stiger upp som havsvågor i min hals och jag vet inte hur många vågor som slår i gommen innan jag äntligen kan försöka andas. Jag upptäcker att Juliana håller i min hand och försöker dra lite i den, och först nu inser jag att jag lyckats slita loss ett av stygnen på vänsterarmen. Såret var långt ifrån läkt, och små bloddroppar börjar sippra fram.

”Don’t worry about that stitch, it’s okay”, hör jag henne viska.

”I’m so stupid!” skriker jag, förvånas själv över styrkan i rösten. ”Why do I feel like this? Why can’t I just be a normal guy who loves a random girl? Why the fuck did my stupid heart choose to love Louis?!”

Juliana lägger handen mot mitt hjärta igen.

 

---

 

Jag är inte särskilt nöjd med detta kapitel då det gick väldigt snabbt att skriva ihop, men jag hoppas det kan glädja någon att det blev lite extra långt som komposition för att det tog så lång tid för detta kapitel. :) (I vanliga fall blir de ungefär ett A4 på datorn, om ens det, men detta blev exakt två - det kanske inte syns att det är längre på bloggen, så jag kände mig tvingad att tillägga det, haha). Och så kör jag på det vanliga; 5 kommentarer för nästa!

Förresten, puss på er, ni som kollar bloggen varje dag och kommenterar varje kapitel, ni är hur fina som helst. ♥