You Belong With Me: Kapitel 9
Jag reser mig upp, slår ut armarna när han kommer närmare, och så fort han borrar in ansiktet i min axel, så börjar han skaka av tårarna som lämnar hans nu så förstörda blick. För varje gång jag hör hur han kippar efter andan som är så svår att fånga nu, så håller jag om honom allt hårdare. Jag vet inte vad jag ska säga, vad jag ska göra, det bara smärtar inom mig att hålla om en energilös och icke leende Louis. Oh angel. My Lou, my BooBear, my shooting star in the dark. Plötsligt vet jag inte hur jag ska reagera alls. Eleanor är inget hinder emellan oss nu. Men det brinner lågor av ilska inom mig - hur fan kan hon bara slänga bort världens bästa människa sådär? Hur i helvete har man mage till att riva i det mest omtänksamma hjärtat som någonsin bott i en levande varelses kropp? Jag placerar läpparna mot hans kind, innan jag tar ett nytt grepp om hans kropp och kramar om honom ännu hårdare än jag någonsin gjort tidigare, vill aldrig någonsin släppa taget. Aldrig ska någon få såra honom såhär igen. Om någon gör det ändå så står jag beredd med kniven i bakfickan, redo att hugga i deras iskalla hjärtan.
"Ha-arry?"
Han stammar och låter så ynklig
"Yeah?"
"You'll never leave me, right?"
"What? No! Never!"
Han släpper taget om mig, backar försiktigt och torkar tårarna. Sedan ser han rakt i mina ögon och det svider lite att möta den där rödgråtna blicken, men även om jag vill, så vägrar jag avbryta ögonkontakten.
"But what if..." Han tar ett nytt andetag. "What if I..."
Han tystnar.
"What if what?"
"Forget it", säger han och skakar på huvudet. "I can't even remember what I was going to say."
Och så tvingar han fram ett skratt som låter så genomskinligt och falskt så att jag ryser av obehag.
"By the way, Harry sweetie, how's it all going? Are you okay? I know you've find a really sweet friend and all, and that's great, it's amazing and I love her loads and loads for making you smile in here! But I mean like... I mean... You're really thin, Harry. It scares me how you've lost this much weight in just a few weeks. And how's the stitches?"
Jag tittar ned på tröjärmarna och grimaserar lätt. Den svarta tröjan döljer allt, men Louis ser igenom den, och jag inser snabbt att det inte är någon idé att försöka dölja något. Jag drar upp ärmarna, blottar de nästan läkta stygnen, men också stora blågula blåmärken som täcker resten av båda armarna. Jag kommer inte åt någonting vasst här inne, men det finns massor av tyngre saker som man slå sig själv med tills man inte har någon känsel kvar. Jag vågar inte kolla upp för att se hans reaktion, så jag blottar magen utan ett ord. Först nu ser även jag hur illa det ser ut. Revbenen sticker ut som små vassa knivar, och det finns inte ens en decimeter av hud som inte slagits till den blågröna färgen. Louis sträcker fram händerna och drar ned tröjan igen. Men armarna är fortfarande blottade och han tar ett omsorgsfullt och försiktigt grepp om en av dem, böjer sig ned och kysser blåmärkena på handleden.
Vi ligger bredvid varandra i den ångestfyllda sängen. Jag håller hårt i hans hand för att påminna honom om att jag aldrig kommer att såra honom.
"Baby, you light up my world like nobody else", hör jag honom sjunga tyst.
”I can love you more than this”, viskar jag tillbaka.
Jag kommer inte ha tid att skriva på någonting förrän på fredag, och då kommer jag förmodligen behöva åtminstone helgen på mig. Så det dröjer väl ungefär en vecka tills nästa del kommer ut. Men kommentera så mycket ni vill tills dess! Jag slutar med "5 kommentarer"-grejen, men ju fler kommentarer, desto snabbare läggs nästa kapitel upp! :3
Permalink You Belong With Me Kommentarer (4)
You Belong With Me: Kapitel 8
Svart, svart, svart. Vi målar allting svart. Väggar, golv, bord, stolar, allt vi kommer åt. Juliana visksjunger på glada låtar som får oss att dansa, och jag skrattar så att magen värker och hon är tvungen att be mig sänka ljudnivån. Klockan är tre på natten och vi lyckades konstigt nog smita förbi de få mentalskötarna som går omkring och vaktar. Inatt är vi ensamma i matsalen, känner oss lagom lyckliga trots våra problem, och vi målar världen i svart. Men inte bara svart. Juliana har några påsar med små silvriga stjärnor som hon ibland kastar upp och låter regna över oss, för att de sedan ska fastna i målarfärgen. ”Utan mörker kan man inte se några tindrande stjärnor”, sade hon när hon presenterade idén för mig. ”Och vi behöver lite mer stjärnor i det här fängelset.”
Tidigt nästa morgon vaknar jag av att en mentalskötare slår upp dörren till mitt rum och ser minst sagt rasande ut. Det är nästan så att jag kan se hur det blixtrar i hennes pupiller.
”Harry, I know you did it!” ryter hon. ”That’s insane of you! I won’t let you get any meetings today, I’m calling your friend and cancel the meeting for today!”
I början ler jag svagt, fortfarande stolt över mästerverket i matsalen, men så fort hon vänder sig om inser jag vad hon faktiskt sa. Ställa in mötet? Vilket möte? Vadå då ”min vän”? Det kopplar sakta men säkert, och i sista sekunden flyger jag panikartat upp ur sängen och slänger mig runt skötarens arm, håller fast den hårt så att hon inte kan gå ifrån mig.
”Louis?! Is Louis coming?! Please, I’m begging you, I’ll do anything, but don’t call him!” Jag känner hur hjärtat slår allt snabbare av nervositeten i bröstet, och snart bränner det av salta tårar som försöker tränga sig fram bakom ögonlocken. ”I can clean up the dining room, I can do it by myself, without Juliana, I can clean the whole department if you want me to, I can cook, I can be the nicest person ever to everyone, but please, I have to meet Louis!”
Hon ser trött på mig, suckar och rycker undan armen ifrån mig.
”I’ll think about it.”
Jag spenderar de följande tre timmarna av att sitta i den obekväma sängen som luktar ångest. Jag vaggar fram och tillbaka, tror aldrig att jag varit såhär nervös i hela mitt liv. Det är en vecka sedan jag träffade Louis senast. Det kanske inte låter som så mycket, men det känns som femton evigheter och jag har tappat livslusten igen, bit för bit, för varje dag som passerat utan honom.
Plötsligt slås dörren upp. Det är samma skötare som förut.
”Okay”, säger hon. ”You don’t have to clean it up or anything, I’ll fix that. For this time. But if something like that ever happens again, I’m gonna cancel your meeting!”
En halvtimme senare knackar det på dörren igen, men jag hinner inte ens tänka innan den öppnas och Louis står där. Jag har nog aldrig känt mig så lättad och lycklig, men jag vågar inte visa några sådana känslor när jag ser att hans ögon är röda och någon energi i kroppen finns det inte en skymt av.
”Eleanor just broke up with me.”
Förlåååt för den dåliga uppdateringen! Men jag har väldigt mycket annat för mig, så jag har inte hunnit skriva så mycket, och tyvärr kommer jag ha en hel att göra de följande veckorna också. Men jag har inte lagt ned You Belong With Me så länge ingenting annat nämns, bara så ni vet! :)
Jag ska resa bort över helgen, men förhoppningsvis kommer jag kunna skriva lite medan jag är där, så håll utkik i början på nästa vecka! 5 kommentarer för nästa del!
Permalink You Belong With Me Kommentarer (6)
You Belong With Me: Kapitel 7
Everything is not about him. Orden ekar i mitt huvud, men mina reaktioner växlar. Ena stunden skrattar jag åt hur patetiskt det låter och i nästa stund rynkar jag på pannan och förstår inte ens vad de där orden betyder, det går inte in i min hjärna. Everything is not about him. Okej. Men vad kretsar allting kring då? Hur ler man utan Louis? Hur lyser solen utan Louis? Hur glittrar stjärnorna på natthimlen utan Louis? Hur i helvete kan man ens leva utan honom?
Jag vrider på huvudet och känner hur hjärtat sjunker aningen när det är fel person som sitter där. Det är inte världens vackraste pojke. Men det är i alla fall Juliana, den enda här inne som jag kan hålla ett helt samtal med utan att det ska börja brinna av ilska inom mig. Hon är den enda som kan skratta åt ingenting, och den enda som inte är självisk och bara tänker på sig själv. Hon har anorexi och svår schizofreni, men i mina ögon framstår hon som den allra friskaste här inne. Hon ser lite ut som Eleanor, men konstigt nog känns det bara tryggt, inte alls obehagligt som jag trodde från början. Juliana är bara fjorton år, men vet mer om livet än någon annan jag träffat. Hennes anorexi har byggt fram sig allt tydligare sedan hon var ynka nio år, och det är bara någon vecka sedan hon diagnostiserades med schizofreni. Det svider i mig att tänka på hur fruktansvärt sjuk hon är bakom det där vackra leendet. Tanken på att hon skulle kunna låta både anorexin och demonerna ta henne ifrån världen vilken dag som helst...
”Why do you always look so sad, Harry?” frågar hon plötsligt och lägger sin hand mot mitt hjärta. Hon gör så när hon oroar sig över någon, hon säger att hennes hand är en sköld då, så att inga fler negativt laddade känslor kan tränga sig in där.
Jag flackar lite med blicken och suckar lätt.
”I’m sad because I’m in love. Too much in love. With wrong person”, svarar jag.
”There’s nothing called ’wrong person’ when you’re in love. Have you told her about your feelings? She deserves to know it, no matter if you think she’s the ’wrong person’ or not.”
Jag tittar ned på mina händer, flinar stort. Vet inte om jag ska börja skratta eller gråta nu, men med hennes hand som sköld mot det negativa väljer jag att skratta.
”It’s not a girl.”
Jag höjer huvudet, ser henne rakt in i ögonen och ler fortfarande, trots att jag känner mig som världens dummaste. Jag har ingenting emot homosexuella, men jag är ju inte det, jag är ju Harry Styles. Jag är så hetero man bara kan bli. Eller hur?
”Oh”, säger hon, men ser inte särskilt förvånad ut. ”Can you tell me a little bit about him?”
”I don’t wanna talk about it in here, I don’t want anyone to hear, ’cause... Well, I don’t know if you’ve heard about me or something, but I’m... I’m kinda famous. And he’s too.”
”I’m sorry, no, I don’t really know who you are. But we can go out on the balcony if you want to? Of course there will be a woman there with us, ’cause you know, we can’t be out there alone because of the height. But at least it’s better out there, right? Come on!”
Hon tar ett stadigt grepp om min handled och skuttar fram till den närmsta mentalskötaren, säger att vi vill gå ut till balkongen och mentalskötaren i sin tur letar fram rätt nycklar bland de hundratals som sitter fast på nyckelknippan. Hon går fram till balkongdörren, låser upp, och ställer sig ett hörn och blickar ut över utsikten, medan vi sätter oss på varsin stol. Det börjar mörkna ute, månen är sådär vackert klargul på himlen och någonstans ganska långt bort hör jag barnskratt. Det är alltid lika skönt att få lyssna till verkligheten när man bor här, man glömmer liksom bort att den ens finns annars.
”What’s his name?” frågar hon och tittar på mig som om hon verkligen är intresserad. Jag tycker mig till och med kunna skymta ett litet leende på hennes läppar, hon ser nästan exalterad ut över att få veta mer om honom. Jag smittas av henne och plötsligt känner jag hur mina mungipor också åker uppåt.
”Louis”, svarar jag.
”That’s a beautiful name! Harry and Louis... It actually sounds kinda cute. What does he look like and how do you think he feels about you? Why do you think it’s so wrong to be in love with him?”
”He’s... I don’t know. Beautiful? It may sound weird, but I don’t really know what he looks like. An angel. That’s the only word I can describe him with. And to be honest, I’m sure that I’m nothing but a friend to him. We’re best friends, and we joke a lot about being gay with each other in interviews and stuff, but it’s just for fun, you know. And he already have a girlfriend. She’s super sweet and all, I like her a lot, but when I see her with Louis I just feel like I’m going to vomit.”
”Why?”
”Because they’re right for each other. Nothing and no one will ever come in between them, they’re made for each other! And that hurts. I feel so ashamed, but I can’t help it. It just breaks me.”
Jag känner hur pulsen stiger och händerna börjar skaka. Jag kan inte längre se månen på himlen, allt jag ser är som videoklipp framför ögonen på när Louis håller om Eleanor sådär hårt. Som att han aldrig någonsin tänker släppa taget om henne. Hur han kysser henne...
”W-what’s the matter, Harry? You look weird?”
”I’m gonna vomit...”
Innan jag ens hunnit blinka skjuts en hink in framför mig från mentalskötaren. Juliana reser sig upp, lägger ena handen på min rygg och drar bakåt mina lockar med andra. Jag känner hur alla känslor stiger upp som havsvågor i min hals och jag vet inte hur många vågor som slår i gommen innan jag äntligen kan försöka andas. Jag upptäcker att Juliana håller i min hand och försöker dra lite i den, och först nu inser jag att jag lyckats slita loss ett av stygnen på vänsterarmen. Såret var långt ifrån läkt, och små bloddroppar börjar sippra fram.
”Don’t worry about that stitch, it’s okay”, hör jag henne viska.
”I’m so stupid!” skriker jag, förvånas själv över styrkan i rösten. ”Why do I feel like this? Why can’t I just be a normal guy who loves a random girl? Why the fuck did my stupid heart choose to love Louis?!”
Juliana lägger handen mot mitt hjärta igen.
Jag är inte särskilt nöjd med detta kapitel då det gick väldigt snabbt att skriva ihop, men jag hoppas det kan glädja någon att det blev lite extra långt som komposition för att det tog så lång tid för detta kapitel. :) (I vanliga fall blir de ungefär ett A4 på datorn, om ens det, men detta blev exakt två - det kanske inte syns att det är längre på bloggen, så jag kände mig tvingad att tillägga det, haha). Och så kör jag på det vanliga; 5 kommentarer för nästa!
Förresten, puss på er, ni som kollar bloggen varje dag och kommenterar varje kapitel, ni är hur fina som helst. ♥
Permalink You Belong With Me Kommentarer (5)
Allmänt #3
Permalink Allmänt Kommentarer (1)
You Belong With Me: Kapitel 6
”Mental hospital?” Louis ser en blanding av förvirrad och förskräckt ut. ”But you’re not insane… You have a band, you need to go out on a tour with us soon, you can’t be locked up at a freakin’ mental hospital!”
”I know, Louis”, suckar jag. ”I don’t want to, but that’s what they said, I’m moving in there in a few days. You aren’t exactly helping and supporting me as much as I was hoping for.”
”Sorry. But it’s such a weird thought. You don’t belong with some crazy randoms. You belong with me.”
Louis stannar hos mig även de följande fyra nätterna. Han kramar om mig när det behövs, dansar konstigt och pratar om saker han vet mig att skratta hela tiden. Aldrig hade jag kunnat tro att nästan en vecka på sjukhus efter en ångestattack som hade kunnat leda till döden, kunde få mig att må så bra. I Louis närhet blir luften så lätt att andas. Demonerna skrattas bort och så av alla slag läker omänskligt snabbt. Han håller en lagom ton mellan skämt och allvar, och jag inser mer och mer hur meningslöst ett liv utan honom skulle vara. Om nätterna brukar han krypa över från extrasängen till min säng, hålla om mig och viska att han ska skydda mig från Det Onda. Ibland smeker han lätt över stygnen på min arm, samtidigt som han sjunger lite tyst på mina favoritlåtar.
Att sedan vara tvungen att vänja sig av vid ha honom hos mig, en gång till, det får mig att gråta konstant. Han åker tillbaka till Eleanor i lägenheten medan jag tvingas sova i rummet bredvid bältessängen och lyssna till skrik från lidande patienter hela nätterna. De säger att jag lider väldigt stark depression, tvingar i mig medicin efter medicin, och att jag ska snart gå på utredning för att se om jag har en allvarlig psykisk sjukdom.
”Don’t tell me what I suffer from!” väser jag gång på gång till mentalskötarna. ”You don’t know anything about me. I don’t even understand what I’m doing here! I mean, you can’t put everyone who ever tries to commit suicide here, so why me?!”
De suckar.
”That’s why. You can’t accept your situation and you can’t see how seriously ill you really are.”
”I’m not ill!”
”Harry. If you weren’t ill, then why have you heard voices inside your head the last year? Why have you completely stopped eating? Why did you try to kill yourself in such a brutal way? Why do you see everything in black or white?”
”I don’t”, svarar jag och stirrar ned i det iskalla golvet som jag står på. ”Not when I got Louis with me.”
De två skötarna utbyter några blickar med varandra, innan de återigen suckar. Den blonda, yngsta, som går mig på nerverna, försöker lägga sin hand på min, som att jag skulle förstå bättre då, men jag ryser till av hennes beröring och drar irriterat undan min hand. Skötarnas hud känns som plast. Rösterna låter som om de tillhör robotar, och ögonen är inte mänskliga. De skrämmer mig.
”We get that this Louis is a really special and important friend of yours”, säger hon. ”But everything is not about him.”
5 kommentarer för nästa! :3
Permalink You Belong With Me Kommentarer (5)
Allmänt #2
Permalink Allmänt Kommentarer (0)
You Belong With Me: Kapitel 5
Liam praktiskt taget flyger upp ur stolen när dörren till patientrummet slås upp. Han hälsar snabbt på Louis som kommer inspringandes med en snabb kram, viskar någonting åt honom och slinker ut i korridoren för att lämna oss ifred. Louis säger inte ett ord innan han är framme hos mig och kastar armarna om mig. Jag har täcket virat runtom mig, även mina armar, så jag kan inte kväva honom med den kram jag skulle vilja.
”Eleanor is out with some friends and shopping, I didn’t wanna ruin her fun time, so I haven’t told her yet”, säger han och jag ryser av hans andetag mot min nacke.
Han lutar sig snart bakåt lite, kysser min kind och placerar sedan båda sina händer på mina kinder, ser rakt in i mina röda ögon. Hans blick skriker av oro och det får någonting inom mig att brista.
”Harry”, säger han mjukt. ”I got a feeling that it wasn’t an accident. Is that true? Tell me honestly what you’ve done to yourself.”
Jag försöker sänka huvudet, men hans händer är starkare och håller kvar det. Det känns som att han ser rakt igenom mig, ser sanningen, men ändå vill tvinga mig till att säga det högt.
”No”, svarar jag. ”You’ll get mad at me.”
Han rynkar pannan.
”There’s nothing in the whole world that could come between us, you know that”, svarar han. ”We don’t have to talk about that now, but will you just tell me what happened?”
”I didn’t wanna come to the hostpital, Louis.”
”Yeah, I understa-”
”I wanted to come to heaven.” Han bara stirrar på mig. ”I wish I was dead at this moment. I’m sick of this world, all the judgemental people and all the damn feelings, it makes me sick! I’ve thought about this for about a year, but there’s seriously a monster inside of me, and it’s slowly killing me.” Hans ögon börjar se blanka ut och greppet om mina kinder blir allt svagare för varje mening jag avslutar. ”Louis, I’m so sorry. I’ve had a lot of anxiety and panic attacks lately, and it’s all born out of this special feeling I got. And I can’t tell you. I’m sorry.”
Han drar åt sig sina händer igen, stirrar in i väggen. Det ser ut som att han för länge sedan försvunnit in i tankarnas värld, och jag kan utan att tveka säga att han måste ha minst tusen tankar som cirkulerar som en enda virvelvind.
”Harry?”
”Yeah?”
”Can you show me what you’ve done?”
Han darrar på rösten, som att han egentligen inte vet själv om han faktiskt vill se det eller inte. Jag släpper taget om täcket, låter det glida ned och blotta mina armar. Sedan sträcker jag fram vänsterarmen, med handleden uppåt. Jag har själv inte riktigt vågat kolla så noggrant på det ens, men nu ser jag alla stygn, lite torkat blod runtom och jag blir lite illamående av att veta att de där stygnen sitter fastsydda i min hud.
”Sweetie”, säger, nästan viskar han plötsligt. ”I don’t care why this is happening to you now. We can talk about that whenever you’re ready. But right now, I just want you to know that you’re my best friend, I love you so much that it’s crazy, and I’ll do anything to save you! I don’t feel like ever leaving you alone even for a second. I’m too afraid to lose you, I can’t take that risk. I’ll call Eleanor later and tell her I won’t come home tonight. Liam should probably go home and get some sleep too. Alright? I’m staying with you. And I’ll make you smile again, trust me.”
5 kommentarer för nästa kapitel.
Och tack till er som fortsätter läsa! Jag vet exakt vad som kommer hända inom de närmsta kapitlen, så förhoppningsvis kan jag uppdatera väldigt snart igen! :3
Permalink You Belong With Me Kommentarer (7)
Allmänt #1
Permalink Allmänt Kommentarer (1)
You Belong With Me: Kapitel 4
Jag vaknar av en molande smärta i hela kroppen. Jag grimaserar och gnyr till av den stickande och kliande känslan i vänsterarmen, och jag börjar sakta minnas vad som hänt. Min kropp vilar i en främmande säng med tunt täckte, det är vita väggar runtom och en slang sträcker sig från ett droppställ till min handled. Min första klara tanke hamnar på Liam. Varför är inte han här? Sitter han kvar hemma hos sig? Varför lämnade han mig ensam här? Jag sätter mig upp i sängen, ser mig omkring. Dörren är stängd, och jag kan inte se ut genom fönstret då en gardin är fördragen. Det känns tomt, kallt, övergivet. Och vad är klockan egentligen? Vilken dag är det ens? Jag ser förskräckt ned på mina händer, försöker se efter vilken ålder dem ser ut att vara i; jag kanske har legat i koma i en sådär trettio år. Men de ser ut att tillhöra samma artonåring som sist jag såg på dem. Jag suckar. Reagerar på någon rörelse borta vid dörren, men kan inte urskilja vem eller vad det är. Det är en svart skugga, otydlig och suddig och jag ryggar bakåt när jag inser att den kommer rakt emot mig. Jag försöker backa, men ryggraden slår emot väggen bakom mig. Plötsligt kastar den sig över mig, klöser i min hud, pressar min kropp, jag kan inte andas! Den försöker slita bort bit för bit från mig, och jag får allt svårare att andas för varje gång dess kalla händer rör vid mig, tar tag i min hud. Jag försöker slå tillbaka och samtidigt som jag kurar ihop mig, försöker skydda huvudet med armarna, så slår jag tillbaka, skriker att den bara ska låta mig vara!
”Harry! Harry! Please, stop! I’m not going to hurt you, okay? Stop it, it’s just me, Liam, you know?”
Jag höjer sakta huvudet, andfådd från kampen, och ser rakt in i Liam’s ögon. Han ser skräckslagen och förvirrad ut. Han håller ett hårt grepp om mina handleder, men jag känner att han håller i den vänstra betydligt mycket lösare. Det rinner en svettdroppe längs hans panna och han skakar, förmodligen av ren rädsla. Droppet har slitits bort från min handled vid det här laget.
”Okay? Are you alright? It’s just me. I’m not going to hurt you and I won’t leave you alone again. Can I, Liam, please have a hug? I feel so helpless, I just want you smile again…”
Jag provar nudda lite vid hans arm med fingertopparna för att se om han är riktig, sedan mumlar jag ett kort ”okay”. Han lutar sig framåt, lägger försiktigt armarna om mig, men efter ett tag vågar han trycka till lite. Jag är för svag för att orka krama tillbaka för tillfället, men jag borrar in ansiktet i hans nacke och försöker förstå vad som håller på att hända med mig.
”Louis”, hör jag plötsligt mig själv pipa fram. ”Where’s Louis? Have you told him? I wanna talk to Louis!”
Den sista meningen låter ynklig, precis som jag känner mig, och jag känner hur nära tårarna jag är. Liam släpper mig sakta, lutar sig bakåt på stolen som står placerad bredvid droppstället. Han skakar på huvudet.
”I haven’t told anyone”, säger han. ”I can call him if you want me to? Or do you wanna tell him for yourself? You can borrow my cell phone in that case.”
Jag nickar. Han fiskar upp mobilen ur fickan och påbörjar letandet efter Louis nummer. När han hittar det, ger han över den till mig. Jag lägger luren mot örat, samtidigt som han säger ”give me your hand” och försöker fixa tillbaka droppet. Jag lyssnar ångestfyllt på signal efter signal som når mitt öra. Till slut svarar han. Hans röst får tårarna att genast börja strömma ned längs mina kinder.
”Hello? Is this Liam?” frågar han förvirrat.
”H-Harry”, stammar jag fram.
”Oh hey, love. What’s wrong? Are you crying? Should I come over?”
”I’m… no… hospital…”
”What?! Seriously, this breaks my heart, I’m coming over, I’ll be there in about ten minutes, okay? Whatever happened to you, stay strong, and I’m already out of the apartment, so I’m on my way! Harry, sweetie, oh my god, what have you done…”
Som vanligt. 5 kommentarer för nästa del (bara för att veta att ni fortfarande är kvar och är intresserad av en fortsättning). Jag har redan börjat skriva på nästa kapitel, så ju snabbare ni är på att kommentera, desto snabbare kommer nästa ut! :3
Permalink You Belong With Me Kommentarer (8)
You Belong With Me: Kapitel 3
De hälsar på varandra med en kyss innan Eleanor ens hunnit kliva in i lägenheten. Jag försöker le och böjer mig ned för att knyta skorna. Det är alltid lika jobbigt att vara tvungen att lämna lägenheten med Louis, och veta att han har sin flickvän där istället för mig. Vad han inte vet är att jag smugglat ned en utav hans tröjor i min tygväska som följer med till Liam. En av de han sällan använder - men fortfarande luktar precis som honom - så att han inte märker att den är borta.
”Hi Harry! I hope it’s okay that I steal your boyfriend for a little while”, säger Eleanor, ger mig en snabb kram och ler stort. ”I promise I’ll give him back to you soon though!”
Jag skrattar till och nickar, som för att säga att det är okej, trots att det inte alls är okej. Jag säger hej då, lämnar lägenheten och börjar må illa så fort jag hör dörren smällas igen bakom mig. Jag måste stanna några sekunder för att hämta kraft till att fortsätta gå. Sedan suckar jag, springer nedför trappuppgången och styr stegen mot Liam.
Jag stirrar ned i maten, petar med gaffeln och är flera gånger på väg att ta en tugga, men någonting tar emot. Liam tittar oroligt på mig, samtidigt som han ser ut att skynda sig för att skriva klart ett sms. Sedan lägger han mobilen i fickan, lutar sig framåt och söker min ögonkontakt.
”What’s wrong?” frågar han och ser nästan spänd ut, som att han är rädd för svaret. Om han visste det rätta svaret, skulle han nog bli rädd också, så han har all rätt till att vara det. ”Did you fight with Louis or something? Do you miss your family? You’ve seemed so sad the last weeks. You can talk to me about anything, you know that, right?”
Jag flinar för att försöka dölja tårarna som bränner bakom ögonlocken, men innan jag riktigt hinner komma i full kontroll över gråten, så brister det. Jag skjuter undan tallriken, lägger händerna för ansiktet och skäms. Skäms för att jag är så patetisk, fel. Varför just jag? Jag hör inte att Liam reser sig från stolen och kommer över till min sida av bordet, men plötsligt slår han armarna om mig och trycker till, som att han aldrig planerat att släppa mig.
Några timmar senare ligger jag i Liam’s gästrum på sängen och stirrar upp i taket. Ögonen svider och är trötta, men jag kan inte somna. Jag andas snabbt, kallsvettas. Hjärtklappning. Jag kommer aldrig kunna berätta för någon. Ingen alls. Ingen skulle förstå, ingen skulle acceptera, och om det nu finns någon som faktiskt skulle det, så skulle jag aldrig våga sära på Louis och Eleanor. De älskar varandra för mycket. Jag skulle få dåligt samvete för resten av livet om jag överhuvudtaget ens försökte med någonting. Jag sparkar bort täcket, skakar av den plötsliga kylan som slår mot min kropp. Sedan smyger jag ut ur rummet, kikar snabbt in hos Liam för att se om han sover. Han gör det. Jag grimaserar när golvet utanför badrummet knakar till, men skyndar mig att stänga och låsa dörren efter mig. Jag ställer mig framför spegeln, ser min egen blick och hoppar till av kaospojken jag ser. Röda ögon, fyllda av skam och ångest. Jag vet inte vad som tar till mig, men plötsligt känner jag knytnäven slå emot spegeln. Det regnar ned några bitar i handfatet och jag tar upp dem, jämför, vilken är vassast? Sedan placerar jag den mot handleden, försöker rikta in mig på en blodåder, sedan trycker jag till för allt jag är värd, och drar från handleden nästan hela vägen upp till armvecket. Jag hinner inte förstå vad jag gjort förrän blodet täckt hela armen, droppat ned på fötterna, golvet. Paniken attackerar mig som en blixt från klar himmel, och jag skriker. Sätter mig på golvet och bara skriker, gång på gång på gång och huvudet värker av ångesten.
Uh. Inte alls nöjd med detta. Det var egentligen meningen att här skulle vara några kapitel fram, men jag kom inte på någonting att skriva emellan, så det fick bli nu ändå. Ber om ursäkt för att saker händer så tidigt, det var inte meningen. Menmen.
5 kommentarer för nästa kapitel? :3
Permalink You Belong With Me Kommentarer (5)
You Belong With Me: Kapitel 2
”Harry.” Louis dyker upp i dörröppningen till vardagsrummet i vår gemensamma lägenhet. ”Eleanor is coming over tomorrow, so do you mind staying at Liam’s place for a few days?”
Det sista säger han med blicken ned i golvet och jag ser hur han kämpar för att inte börja flina stort. Eleanor kommer alltså hit. Eleanor ska bo med Louis den här helgen. Eleanor ska få de där överraskande kramarna nu. Okej… Mitt hjärta sjunker lite och jag försöker le mot honom så trovärdigt jag bara kan, men tvekar på att det inte ser framtvingat ut. Jag nickar.
”Yup, that’s fine. I’ll call him later and ask if it’s okay with him.”
”Great! Thanks Harry, you’re the best!”
Han skiner upp, skuttar fram till mig, tar tag i min nacke med de varma, mjuka händerna och kysser min kind. Jag fnissar - ett äkta fniss den här gången. Han slår sig ned bredvid mig i soffan, tätt intill, fiskar upp mobilen ur fickan, knappar in några siffror och placerar den sedan mot örat. Efter några sekunder tycker jag mig kunna höra Eleanor’s röst svara på andra sidan. Hon låter glad, och det gör Louis också. Hon är en fin tjej, har humor och man ser på lång väg att hon verkligen älskar vår kära tokstolle. Vi brukar ofta skämta om hur hon aldrig kommer få så mycket kärlek av Louis, som jag får. De samtalen brukar alltid sluta med att jag lutar mig fram till henne och säger att de två är superfina ihop, och att jag är så glad att de funnit varandra. Då skrattar hon, tackar, och kysser Louis framför ögonen på mig. Innerst inne gråter jag då, och hatar mig själv vid tanken på att det var jag som presenterade dem för varandra från första början.
De slutar prata, Louis slänger iväg mobilen en bit bort ifrån oss på soffan. Sedan lägger han armen om mig och lutar huvudet mot min axel, skrattar åt någonting på TV:n.
”You know, Harry”, börjar han plötsligt. ”I’m really glad to have you as my friend. We should go on a date soon, so I can tell you how much I really love you.”
Han fnittrar, och följer hans exempel, lägger armarna om honom och kramar honom hårt. Jag passar på nu. I helgen får jag krama på Liam hur mycket jag vill, mysigt, men ingen är lika mysig som min drömprins.
Vi spenderar resten av kvällen där på soffan, i varandras armar, med dåliga sitcoms på TV:n. Jag funderar på om jag älskar eller hatar vår vänskap. Jag älskar den för att jag inte kan leva utan Louis, och vi har en sådan avslappnad relation att det är fritt fram att sno åt sig kramar när som helst, som kan pågå i minuter. Och jag hatar den, för att jag någonstans vet att det aldrig kommer gå längre än så. Vi är bästa vänner, that’s it. Jag måste lära mig leva med det. Vare sig jag vill eller inte…
5 kommenterar för att jag ska lägga upp nästa del, så jag vet att någon är intresserad av att läsa mer! :3
Permalink You Belong With Me Kommentarer (6)
You Belong With Me: Kapitel 1
