”Harry.” Louis dyker upp i dörröppningen till vardagsrummet i vår gemensamma lägenhet. ”Eleanor is coming over tomorrow, so do you mind staying at Liam’s place for a few days?”

Det sista säger han med blicken ned i golvet och jag ser hur han kämpar för att inte börja flina stort. Eleanor kommer alltså hit. Eleanor ska bo med Louis den här helgen. Eleanor ska få de där överraskande kramarna nu. Okej… Mitt hjärta sjunker lite och jag försöker le mot honom så trovärdigt jag bara kan, men tvekar på att det inte ser framtvingat ut. Jag nickar.

”Yup, that’s fine. I’ll call him later and ask if it’s okay with him.”

”Great! Thanks Harry, you’re the best!”

Han skiner upp, skuttar fram till mig, tar tag i min nacke med de varma, mjuka händerna och kysser min kind. Jag fnissar - ett äkta fniss den här gången. Han slår sig ned bredvid mig i soffan, tätt intill, fiskar upp mobilen ur fickan, knappar in några siffror och placerar den sedan mot örat. Efter några sekunder tycker jag mig kunna höra Eleanor’s röst svara på andra sidan. Hon låter glad, och det gör Louis också. Hon är en fin tjej, har humor och man ser på lång väg att hon verkligen älskar vår kära tokstolle. Vi brukar ofta skämta om hur hon aldrig kommer få så mycket kärlek av Louis, som jag får. De samtalen brukar alltid sluta med att jag lutar mig fram till henne och säger att de två är superfina ihop, och att jag är så glad att de funnit varandra. Då skrattar hon, tackar, och kysser Louis framför ögonen på mig. Innerst inne gråter jag då, och hatar mig själv vid tanken på att det var jag som presenterade dem för varandra från första början.

De slutar prata, Louis slänger iväg mobilen en bit bort ifrån oss på soffan. Sedan lägger han armen om mig och lutar huvudet mot min axel, skrattar åt någonting på TV:n.

”You know, Harry”, börjar han plötsligt. ”I’m really glad to have you as my friend. We should go on a date soon, so I can tell you how much I really love you.”

Han fnittrar, och följer hans exempel, lägger armarna om honom och kramar honom hårt. Jag passar på nu. I helgen får jag krama på Liam hur mycket jag vill, mysigt, men ingen är lika mysig som min drömprins.

 Vi spenderar resten av kvällen där på soffan, i varandras armar, med dåliga sitcoms på TV:n. Jag funderar på om jag älskar eller hatar vår vänskap. Jag älskar den för att jag inte kan leva utan Louis, och vi har en sådan avslappnad relation att det är fritt fram att sno åt sig kramar när som helst, som kan pågå i minuter. Och jag hatar den, för att jag någonstans vet att det aldrig kommer gå längre än så. Vi är bästa vänner, that’s it. Jag måste lära mig leva med det. Vare sig jag vill eller inte…

 5 kommenterar för att jag ska lägga upp nästa del, så jag vet att någon är intresserad av att läsa mer! :3