De hälsar på varandra med en kyss innan Eleanor ens hunnit kliva in i lägenheten. Jag försöker le och böjer mig ned för att knyta skorna. Det är alltid lika jobbigt att vara tvungen att lämna lägenheten med Louis, och veta att han har sin flickvän där istället för mig. Vad han inte vet är att jag smugglat ned en utav hans tröjor i min tygväska som följer med till Liam. En av de han sällan använder - men fortfarande luktar precis som honom - så att han inte märker att den är borta.

”Hi Harry! I hope it’s okay that I steal your boyfriend for a little while”, säger Eleanor, ger mig en snabb kram och ler stort. ”I promise I’ll give him back to you soon though!”

Jag skrattar till och nickar, som för att säga att det är okej, trots att det inte alls är okej. Jag säger hej då, lämnar lägenheten och börjar må illa så fort jag hör dörren smällas igen bakom mig. Jag måste stanna några sekunder för att hämta kraft till att fortsätta gå. Sedan suckar jag, springer nedför trappuppgången och styr stegen mot Liam.

 Jag stirrar ned i maten, petar med gaffeln och är flera gånger på väg att ta en tugga, men någonting tar emot. Liam tittar oroligt på mig, samtidigt som han ser ut att skynda sig för att skriva klart ett sms. Sedan lägger han mobilen i fickan, lutar sig framåt och söker min ögonkontakt.

”What’s wrong?” frågar han och ser nästan spänd ut, som att han är rädd för svaret. Om han visste det rätta svaret, skulle han nog bli rädd också, så han har all rätt till att vara det. ”Did you fight with Louis or something? Do you miss your family? You’ve seemed so sad the last weeks. You can talk to me about anything, you know that, right?”

Jag flinar för att försöka dölja tårarna som bränner bakom ögonlocken, men innan jag riktigt hinner komma i full kontroll över gråten, så brister det. Jag skjuter undan tallriken, lägger händerna för ansiktet och skäms. Skäms för att jag är så patetisk, fel. Varför just jag? Jag hör inte att Liam reser sig från stolen och kommer över till min sida av bordet, men plötsligt slår han armarna om mig och trycker till, som att han aldrig planerat att släppa mig.

 Några timmar senare ligger jag i Liam’s gästrum på sängen och stirrar upp i taket. Ögonen svider och är trötta, men jag kan inte somna. Jag andas snabbt, kallsvettas. Hjärtklappning. Jag kommer aldrig kunna berätta för någon. Ingen alls. Ingen skulle förstå, ingen skulle acceptera, och om det nu finns någon som faktiskt skulle det, så skulle jag aldrig våga sära på Louis och Eleanor. De älskar varandra för mycket. Jag skulle få dåligt samvete för resten av livet om jag överhuvudtaget ens försökte med någonting. Jag sparkar bort täcket, skakar av den plötsliga kylan som slår mot min kropp. Sedan smyger jag ut ur rummet, kikar snabbt in hos Liam för att se om han sover. Han gör det. Jag grimaserar när golvet utanför badrummet knakar till, men skyndar mig att stänga och låsa dörren efter mig. Jag ställer mig framför spegeln, ser min egen blick och hoppar till av kaospojken jag ser. Röda ögon, fyllda av skam och ångest. Jag vet inte vad som tar till mig, men plötsligt känner jag knytnäven slå emot spegeln. Det regnar ned några bitar i handfatet och jag tar upp dem, jämför, vilken är vassast? Sedan placerar jag den mot handleden, försöker rikta in mig på en blodåder, sedan trycker jag till för allt jag är värd, och drar från handleden nästan hela vägen upp till armvecket. Jag hinner inte förstå vad jag gjort förrän blodet täckt hela armen, droppat ned på fötterna, golvet. Paniken attackerar mig som en blixt från klar himmel, och jag skriker. Sätter mig på golvet och bara skriker, gång på gång på gång och huvudet värker av ångesten.

 Uh. Inte alls nöjd med detta. Det var egentligen meningen att här skulle vara några kapitel fram, men jag kom inte på någonting att skriva emellan, så det fick bli nu ändå. Ber om ursäkt för att saker händer så tidigt, det var inte meningen. Menmen.

5 kommentarer för nästa kapitel? :3