Louis står vänd mot mig, med ett solskensleende på läpparna och glittrande ögon. Strålkastarljusen är riktade mot honom - egentligen mot alla på scenen, men jag kan bara se honom. Han blinkar med ena ögat och jag kan inte låta bli att fnissa lite, känner hur kinderna rodnar och hettar till lite mer än vad jag egentligen vill visa hela konserthallen. Han sträcker, oturligt nog för mig, fram ena handen i en gest, som för att visa min reaktion för alla. Sedan fortsätter han gå fram till mig, passerar Liam utan att ge honom en enda blick, och lägger handen på min kind.

”If only you saw what I can see. You'll understand why I want you so desperately. Right now I'm looking at you and I can't believe, you don't know, oh oh. You don't know you're beautiful.”

För en liten stund blir jag livrädd över att hans hand ska brinna upp av hettan från min kind, men jag inser snabbt att det faktiskt är konsert; man blir varm. Det är inga konstigheter, och det verkar inte han tycka heller. Hans ansikte är bara några centimeter ifrån mitt, och jag sväljer hårt, försöker fokusera blicken och hålla kvar mina fötter på jorden. Jag tycker mig kunna urskilja ett riktigt skärande skrik från publiken, men det hörs inte så starkt som det borde då det inte ingår i min värld för tillfället.

Han står sådär farligt nära i flera sekunder, och precis när jag känner att jag börjar tappa koncentrationen och får lust att bara sudda ut mellanrummet mellan oss, så drar han undan handen och skuttar tillbaka till sin sida av Liam. Den ena delen av mig hurrar av glädje, men den andra vill bara krypa upp i ett hörn och gråta av besvikelse.

 

 Mitt namn är Harry Styles, och min bästa vän får mitt hjärta att rusa på ett sätt som inte är tillåtet.