Juliana's röst ekar i mitt huvud på tåget påväg hem. Jag hann inte säga hej då. Det värker inom mig när jag tänker på det, men jag försöker trösta mig med att hennes själ hann säga några sista ord, och jag antar att jag får vänja mig vid att det var den sista stunden jag fick med henne. Ängel, vila i frid.

 

Tåget närmar sig sin slutstation och jag biter mig nervöst i underläppen. Några oväntade tankar flyger igenom mitt huvud. Tänk om Louis inte står där och väntar? Tänk om han inte kommer orka med mig nu och redan har skyndat sig flytta till Liam, Zayn eller Niall? Tänk om One Direction splittras nu? Det hugger till i hjärtat, men jag försöker återgå till de normala glada "komma hem"-tankarna. Fordonet stannar. Jag sväljer hårt, reser mig upp och greppar tag om väskan. Blicken är fäst på skorna under den egentligen inte så långa vägen ut. Jag hinner knappt kliva ur vagnen innan jag hör en välbekant röst tjuta till och jag hinner inte ens höja huvudet förrän jag omfamnas av armarna jag längtat som en galning efter. Jag lägger händerna mot hans rygg, trycker honom närmare och borrar in ansiktet i hans nacke. Tårarna går inte at hålla tillbaka längre, och jag kanske inbillar mig, men tycker mig höra en svag snyftning ifrån hans sida också, samtidigt som kramen blir allt tightare.

"Harry, I got something to show you", säger han plötsligt med låg röst, backa lite för att möta min blick. "Zayn's waiting for us in his car, so we better hurry up."

Han skrattar, tar tag i min hand och börjar småspringa mot en bil som jag så väl känner igen. Zayn står lutat mot den skiner upp i ett solskensleende när han ser mig.

"Hazza!" tjuter han till och slänger armarna om mig. "Hey, I've missed you!"

Efter två minuters småpratande sätter vi oss i bilen; Zayn i förarsätet och Louis och jag i baksätet, tätt intill varandra, fortfarande hand i hand och han skrattar, är lika glad och energifylld som alltid, om inte lite extra just nu, och jag kan inte göra någonting annat än att le medan jag njuter av att få vara vid hans sida igen.

 

Det visar sig att det inte precis var en kort bilresa. Klockan närmar sig elva på kvällen, Zayn gäspar smått efter att ha kört konstant i trafiken i alla dessa timmar. Louis har slocknat totalt med huvudet mot min axel och jag känner även hur mina ögonlock börjar kämpa för att hålla sig uppe. Precis då stannar bilen, Zayn ropar genast till att Lou måste vakna, och jag rycker till av hur plötsligt han vaknar upp. Han beter sig som att han aldrig sovit, energin flödar i honom medan han skuttar ut ur bilen och tackar Zayn lite snabbt för skjutsen. Innan jag smäller igen min bildörr, ger jag en frågande blick till Zayn, som ler stort och dett är någonting med det leendet som får mig att vilja välla ut tusen frågor. Men jag håller tillbaka, tackar lite förvirrat för skjutsen och smäller igen dörren. Louis tar ett hårt tag om min arm, och drar med mig på en tio minuters promenad där vi slutligen hamnar... i ett parkeringshus? Jag kan inte låta bli att börja fnissa av förvirring.

"Lou, where are you taking me? This is getting kinda creepy", skrattar jag, men han svarar inte, han fortsätter uppåt i trapporna, och precis när jag ska be honom att stanna för att benen håller på att vika sig av trötthet, så når vi målet. Högst upp på parkeringstaket. Vi går närmare kanten. Hela London syns här uppifrån. Himlen är stjärnklar med svart bakgrund, och staden lyses upp i orangea nyanser från alla lampor. Utsikten är så overkligt vacker att jag för ett ögonblick glömmer bort hur man andas och jag tror hjärtat glömmer bort att det måste röra på sig.

"Beautiful, huh?"

Jag slås tillbaka till verkligheten och vänder huvudet mot Louis. Han fingrar på sina tröjärmar i nervösa rörelser och hans blick gör även mig nervös. För jag vet vad den blicken betyder. Han försöker berätta någonting som kommer påverka mig starkt...

"Harry, I... I actually brought you here for a reason", säger han med darrande röst. "I haven't told you why Eleanor broke up with me a few weeks ago. Sooner or later this is gonna come out, I can't hide the truth forever, and I wanna tell you before... someone else does it." Han pausar, tar några djupa andetag och för ett ögonblick blir jag nästan orolig över att han ska svimma när han flackar sådär med blicken. "So... She actually tried to make our relationship work when you were at the hospital. But I didn't. Because I realized... that I don't really love her. I mean, yes, yes I do love her, she is amazing, you know that, but I don't love her in that way. And when I... I actually told her that. And she... She, uhm..."

"She what?"

"She slapped me in the face. She became really, really angry. She was holding a glass while I told her, and let's just say that glass is broken now and left me some scars on my shoulders, but you can barely even see them now. Then she actually ripped one of our pillows apart. But only one, so that's fine. Then she called me a slut and yeah, I don't even remember all the words she said. She kinda became crazy. And that's understandable, of course she would hate me, I was lying to her."

Jag bara gapar av chock.

"But you told her the truth? You said you didn't love her? You were honest? I mean, yes, of course she's pissed, but all that drama just because of that? She's always so calm, why would she explode like that?"

Han sänker blicken, sparkare lite med foten mot golvet.

"Well... I honestly don't think she was going crazy because I broke up with her."

"But what else could it be because of then?"

...
"I told her I was in love with someone else. I've always been. Since the first day I saw that person. I loved that person right from the start. And then we started talking a bit, and became really close. We saw each other every day, and it was so cool to just be close to that person all the time, it just made me so happy." Han börjar darra på rösten och tar ett litet steg närmare mig. "It was at The X-Factor. They even put us in the same band after a while. And then, we moved in together." Jag håller andan och jag kan inte avgöra om hjärtat stannat helt och hållet, eller om det slår så hårt att det syns utanpå min jacka till och med. "He is the most beautiful person I've ever seen, but still, he ended up in a hospital a few weeks ago. He tried to kill himself by destroying his wrist. But... he's out of there now. In fact, he just came back from it."

Det kan inte vara mer än ett par decimeter mellan våra ansikten.

"Well, that's nice to hear", säger jag med darrande röst. "That he's out of there now, I mean."

"I know, it's fantastic."

"You know what?" fortsätter jag. "I think he likes you too. I actually believe that he fell in love at the exact same moment as you. I also think that he was planning to tell you that, at the exact same moment as you. He was just shocked about the car trip and what you were doing. But he was going to tell you, the day he went home."

"He failed."

"W-what?"

"It's night. Look at the time. It's past midnight. It's 12:04 AM."

"Louis?"

"Yes, Harry Styles. What's on your mind?"

Jag sväljer hårt, försöker få en normal andningsrytm, men känner att jag misslyckas ganska stort. Jag bestämmer mig för att sluta ögonen för ett par sekunder, bara för att försöka hämta andan, få fram orden som sitter fast på tungan. Men så fort jag stängt ögonlocken, chockeras mitt hjärta av känslan som slås emot mina läppar. Jag känner ett par armar omringa min nacke för att dra mig närmare, och jag kan inte annat än att hålla om kroppen som de där armarna tillhör. Som de där läpparna tillhör. Efter vad som känns som en evighet, men fortfarande alldeles för kort tid, växer mellanrummet mellan våra läppar, men bara ytterst lite, och jag möter hans havsblåa ögon och jag slås av hur vacker han faktiskt är. Jag har alltid vetat det, men någonting är annorlunda nu, det slår liksom fyrverkerier i de där ögonen nu.

"It's nice to see you smile like that again, Harry", säger han tyst och börjar le. Inte förrän då inser jag att jag har ett extremt fånigt leende i mitt ansikte. Jag försöker tona ned det, men det blir bara större och större, för jag har just fått en kyss av människan jag är så blint förälskad i. Ännu en gång känner jag mina läppar slås ihop med hans, den här gången mer säkert, mer "riktigt", mer... Jag tycker mig plötsligt kunna höra musik någonstans. Lågt. Men ju mer inne vi blir i kyssen, höjs musiken, och när jag hör att det är tonerna till "Gotta Be You". Det ekar över hela staden, och jag hinner för en kort stund fundera på om Louis läppar haft någon sorts drog på sig som jag också lyckats få i mig. Av ren förvirring backar jag försiktigt bakåt lite och möter hans blick igen. Han ler lika stort och fånigt som jag gjorde tidigare. Han säger inte ett ord, och jag hoppar till av en plötsligt smäll, följt av att jag ser natthimlen över staden börja regna i fyrverkerier. Jag ser tillbaka in i Louis ögon och ser inte skillnaden. Fyrverkerier överallt, och trots att jag inte förstår någonting, så rusar det i mina ådror av total lycka.

"Well", säger Louis plötsligt. "Why'd you think I brought Zayn here too? Someone had to take care of the music and the fireworks, you know."

"He knew?!" frågar jag, om möjligt ännu mer chockat.

Han nickar.

"But he has only known it for a few hours. Well... Not really. I told him a few hours ago, but he just answered that he has known it for a really long time."

"But... What if I wouldn't like you back? And this song started to play, and the fireworks... Wouldn't that be embarrassing for you then?"

Han rynkar på ögonbrynen, fortfarande med ett leende på läpparna.

"Hipsta, please. I've always known. I just couldn't tell you. At first I didn't think we knew each other that well to actually KNOW what I was feeling. Then I got Eleanor. Kinda like a cover up though... Then I just became too scared to tell you. But I always knew. It's not that hard to tell actually, you're blushing like a cute little girl when I'm saying something nice to you."

Tack, Louis. Jag känner genast hur kinderna börjar hetta till och jag inser att jag har absolut inga ord att svara med.

"Oh, and you might wanna check your phone."

Jag släpper motvilligt hans kropp och fiskar upp mobilen ifrån fickan. Ett nytt sms. Från Louis Tomlinson. How surprising. Jag öppnar det med darrande fingrar och läser de två meningarna som står där, berör mitt hjärta så starkt att jag känner tårarna komma rinnandes ned längs kinderna. Jag läser om och om igen. "Gotta Be You" i bakgrunden, glittrande himmel, Louis fortfarande med armarna om mig. Jag har aldrig i hela mitt liv känt lycka på det här sättet förut. Jag trycker bort sms:et, känner Louis armar krama om mig allt hårdare och jag kramar tillbaka, vill aldrig någonsin släppa taget. Aldrig. Jag har just vunnit det bästa man kan vinna, och jag ingenting i hela världen ska få ta det ifrån mig.

 

"I love you.

Will you be my boyfriend, forever?"

 

 

Louis perspektiv

 

Jag sitter på soffan i vår gemensamma lägenhet - Harry's och min. Kuddarna i soffan luktar fortfarande svagt av Harry's schampo från alla gångerna han lagt sig på dem efter en lång dusch. Men på senaste tiden har det doftat alldeles för svagt. Alldeles för ensamt. Tidigare hade jag i alla fall Eleanor att slå armarna om när jag behövde lite tröst och närhet i väntan på att Harry ska komma hem igen. Men nu ekar tystnaden, och allt jag kan krama om är soffkuddarna. Jag borrar in näsan i en av dem, andas in, och doften av honom letar sig ända ut i ådrorna. Ögonen vattnas och i nästa sekund rinner tårarna som ett vattenfall ned längs kinderna. Om det är av glädje, att han äntligen kommer hem idag, eller om det är sorg, rädsla och osäkerhet, det vet jag inte. Sorgen över att jag vet att han lärt sig leva mer på egen hand. Han har blivit starkare mentalt och mer erfaren nu, jag kommer inte behövas och kunna ta hand om honom på samma sätt. Det är väl bra på sitt sätt, det kanske låter mest löjligt av mig att tänka såhär, men någonting inom mig vägrar acceptera att han faktiskt klarar sig fint utan mig. Och rädslan över att det ska hända igen... Att jag kommer vara den som hittar hans livlösa kropp en vacker, nej, förfärligt ful dag. Osäkerheten över stämningen mellan oss. Ingenting borde väl riktigt ha förändrats mellan oss, men... jo, det kommer det att göra.

Jag höjer huvudet, snyftar till och kollar mot klockan. Kvart i två. Om ungefär två timmar ska jag möta upp honom på tågstationen. En suck lämnar mina torra läppar och jag reser mig upp, torkar bort tårarna med tröjärmen och fiskar upp mobilen ur fickan. Snabbt och vant knappar jag in Zayn's nummer. Han svarar nästan direkt.

"Hi, mate!" jublar han till svar. "Vas happenin?"

Jag harklar mig försiktigt för att värma upp rösten.

"Hi, Zayn", svarar jag med ostadig röst. "Do you mind heading into town for a while in like... five minutes? I would like to talk to someone before I'm picking up Harry."

"Oh, not at all, I'm always here for you, you know that! So... Where should we meet up?"

 

Stegen mot caféet är tunga, trots att det bara är runt hörnet och över gatan. När jag väl öppnar dörren in dit och hör ett välbekant plingande ljud medan jag stiger in, ser jag att Zayn redan hunnit fixat bord och vinkar dit mig med ett leende. Jag försöker le tillbaka, men om jag kan läsa av Zayn rätt, så tror han inte för ett ögonblick på att leendet är äkta. Jag drar ut stolen mittemot honom och sätter mig ned. Vågar inte möta hans blick av någon anledning jag själv inte riktigt förstår.

"What's up, Louis?" säger han när det varit ödsligt tyst ett tag. "You don't seem very happy? C'mon, why aren't you smiling, Harry's coming home today!"

Jag suckar.

"Yeah, I know, but... I'm kinda nervous. And scared."

"Scared, yeah? Why so?"

"I mean... What if I wake up one morning and I find him... just... just laying on the floor..."

"Trust me, Lou, he wouldn't do that to you. Alright? He would never cause you in that much pain."

"But he did it to Liam."

"Okay, uhm, listen. I'm not saying he wanted to hurt Liam in that way. Because he didn't. But somehow he knew that Liam's the one who would handle the situation the best of us. He knew that Liam wouldn't freak out and lose control. He would call the ambulance before he did anything else, and just try to keep calm and just... be there for him, while waiting for the ambulance to arrive. You wouldn't be able to do that, right? You would freak out and think about the worst that could happen to him, and that's it."

"Probably..."

"Yeah, I thought so. But there's something else bothering you too, isn't it?"

 

---

 

Nästa kapitel, mina kära vänner. That's all I'm gonna say for now. Nästa kapitel... ;)

 

Två veckor senare

 

 "Harry, you've been doing quite well the last weeks. You've eaten everything on the plate, every day, you've gained weight, you don't have any new bruises or cuts on your body, and you've seemed to be smiling a lot more! You actually seem quite healthy, even though you still got a lot to work on. You still need to take your medicine, but I think you'll be able to handle all this on your own, with a little help from family and friends. You must see a therapist twice a week, but you're ready to go home in a few days. If you agree with us, ofcourse. Let me know if there's something that bothers you about this, okay? I believe in you, Harry. You're strong enough to live on your own now."

 

 Jag har Louis och Juliana att tacka allt för. Utan Juliana skulle jag nog smidigt en hel del planer för mig själv för att lyckas smyga mig fram till slutet utan att någon av skötarna misstänkte något - slutet som med andra ord kan kallas för "självmord". Tankarna har flygit lite fram och tillbaka under den här tiden, men varje gång har det slutat med att Juliana och jag suttit på balkongen med filtar om oss och pratat, skrattat och gråtit.

Louis stannade i och för sig bara i ett par dagar, men det gav mig tillräckligt med energi och lycka för att stå ut i ytterligare några veckor. Juliana började prata om honom varje gång jag kände mig nere. Efter att ha träffat honom, såg till och med hon lite gladare ut. Hon beskrev hans leende i detaljer och tog ofta upp hur vacker röst han hade. Och det har han.

 

 Mitt hjärta slår lite snabbare medan jag packar ihop mina sista saker på rummet. Snart är jag tillbaka i vår lägenhet - Louis och min - och jag ska ligga med huvudet i hans knä varje kväll och se på dåliga dokusåpor, som vanligt. Det kommer svida lite, att ännu en gång kasta sig in i den vardagliga världen där mina känslor måste hållas helt och hållet hemliga, men tiden utan honom gjorde bara ännu ondare. Och nu känns det som att jag har en anledning till att krypa ned i hans säng ibland om nätterna. Jag kan säga att jag är rädd, att jag inte vågar sova själv med demonerna. Då kan jag... Jag stannar upp packandet. Jag får en konstig känsla inom mig och leendet suddas ut på mina läppar. Någonting stämmer inte. Jag känner för att spy upp alla inälvor, och en molande känsla innanför skallbenet tar över. Med försiktiga steg går jag mot dörren som leder ut till korridoren. Jag trycker ned det kalla handtaget med darrande hand. Så fort ljudet slår emot mina öron, sluter jag ögonen och faller ned på knä. Nu. Nu kom dagen jag fruktat. Larmen tjuter, läkarnas skor springer fram och tillbaka. Jag behöver inte kolla mot akutavdelningen för att veta vem som är halvvägs upp till himlen. Jag tycker mig kunna se det bruna vågiga håret svepa förbi mig en sista gång, en sista viskning; "Tell him", och sedan försvinna in i ett enda stort bländade vitt moln. Tell him? När jag förstår vad hon menar, sjunker hjärtat i bröstet en aning. Inte för att jag tvekar, utan för att jag vet att jag måste berätta det för honom, väldigt snart. Jag kan inte svika Juliana, jag vill göra henne stolt, jag vill visa att jag kan, vågar. Även om det skrämmer livet ur mig.

Men jag ska berätta det för honom.

När jag kommer hem.

 

---

 

There you go! Kapitel 12 är skrivet och klart, så kommenterar ni duktigt, så läggs det upp någon gång under morgondagen! :3

 

 Jag vaknar mitt i natten av att jag hör mig själv skrika. Jag sätter mig snabbt upp i sängen, andas häftigt och känner några kalla svettdroppar rinnga längs pannan. Hjärtat slår alldeles för snabbt och jag försöker förtvivlat minnas vad jag kan ha drömt som gjorde mig så skräckslagen. Dörren till rummet öppnas försiktigt med ett knarrade ljud och en av mentalskötarna kikar in.

”Are you alright?” viskar hon.

”Y-yeah...” Jag drar handen genom håret och försöker förstå om jag faktiskt är okej eller inte. ”Yeah, it’s fine. I just had a nightmare I think, but it’s okay now.”

Hon ler trött.

”Good. Try to get some more sleep now, Harry.”

Innan hon stänger dörren igen, slänger hon en snabb blick på Louis som sover i en säng på andra sidan av rummet. Han skulle kunna sova igenom en jordbävning om det så vore, så jag blir inte det minsta förvånad över att han fortfarande andas tungt och är djupt försjunken in i drömmarnas värld. Jag undrar vad han drömmer om? Jag lägger ned huvudet på kudden igen och försöker sluta ögonen. Men det går bara inte. Det är kallt och jag känner fortfarande av den lilla panikattacken från uppvaknandet. Jag sparkar av mig täcket, ställer fötterna på det iskalla golvet och smyger mig fram till Louis säng. Ett par minuter hinner passera innan jag kommer på mig själv med att bara stå där och beundra hans sovande ansikte. Försiktigt klättrar jag upp i sängen, inser att det inte finns en chans att jag får plats på den sidan om honom. Jag kravlar mig över hans kropp för att lägga mig på andra sidan om honom och det går allt annat än smidigt, om man säger så. Den sista biten tappar jag balansen och faller tungt ned precis bredvid.

”Harry!”

Jag rycker till av hans plötsligt skrik och möter hans chockade uppspärrade ögon i mörkret. Jag kan bara föreställa mig att jag såg precis likadan ut vid mitt uppvaknande. Samtidigt som han försöker hämta andan, lägger han händerna runt mina kinder, som om han måste kontrollera att jag är verklig.

”You fell”, viskar han panikslaget. ”You fell f-from... an edge or something. And I couldn’t... Harry, I couldn’t catch you! I wasn’t fast enough! I’m so s-sorry.”

Han är nära tårarna och hela hans kropp skakar. Jag försöker ge honom ett lugnande leende, samtidigt som jag kryper lite närmare honom och smeker över hans hår.

"Hey, Lou, it's okay", viskar jag i hans öra. "It was just a dream. I know you would be fast enough to catch me if it actually happened. But I'm here now, I'm with you. Okay?"

Han andas ut, men jag hör att han fortfarande inte slappnar av helt och hållet.

"Yeah, you'e here. For now", säger han. "But since you went to the hospital, I've had these dreams every damn night. Harry, I'm scared. I want to trust you with all my heart, but I can't, I'm too scared that you'll leave me soon. And I don't know what I'd do with my life if you passed away from it. Please, don't leave me, Harry. Promise me that you won't ever leave me."

Han flätar in sina fingrar i mina och trycker till, som att han tänkt limma fast oss i varandra för aldrig någonsin separera. Jag suckar.

"I... I can't promise that I won't leave this world. I just can't, and I'm sorry. But one thing I can promise, is that I'll never ever leave you."

 

---

 

Så. Det börjar närma sig slutet som jag skrev tidigare. Jag är så äckligt missnöjd med hela den här, allting, men jag försöker skrapa ihop ett vettigt slut till er ändå! Bara för er skull! Kommentera gärna, jag har nästa kapitel redo att läggas upp när jag känner att jag fått tillräckligt med kommentarer! :3

 

Jag vill bara bevisa att ja, jag skriver faktiskt! Är dock på kapitel 13 nu, och det närmar sig sitt slut. Jag vet inte hur många kapitel det blir, men jag skulle gissa på en 15-16 någonting. Så ni vet. Min laptop dog häromdagen, därför har jag i stort sett bara skrivit för hand, och det tar aningen längre tid... Jag lägger nog upp kapitel 10 ikväll eller imorgon, så fort jag hunnit skriva in det på den här datorn, så håll utkik då!

 

Och tack så hjärtligt till er som faktiskt kommenterar varje kapitel och kollar bloggen varje dag, ni är supergulliga och ni gör mig jätteglad! Även om jag själv är grymt besviken på denna fanfiction. Den blev inte alls som jag planerat och nej, jag vet inte, den är fruktansvärd enligt mig, för jag vet att jag kan bättre än så egentligen. Så snälla, döm inte mitt skrivande efter just denna, döm mig lite längre fram när jag hunnit lägga upp fler! Enda anledningen till att jag fortsätter skriva på den, är för att jag vet att konstigt nog så finns det några därute som gillar den ändå.

 

Jag tänker ta en paus. Observera PAUS, jag tänker inte lägga ned You Belong With Me! Det är bara det att jag har så fruktansvärt mycket annat för mig just nu, jag blir helt enkelt för stressad när jag börjar tänka på att uppdatera här också. Men det kommer förhoppningsvis inte dröja så länge, förmodligen bara några veckor. Men då lovar jag att jag ska ha åtminstone ett par kapitel skrivna redan, så att uppdateringen går lite snabbare där i början. Hoppas ni orkar vänta och är kvar när jag kommer tillbaka till denna blogg igen! :)